Tick-Tack

Jag har några bloggar jag brukar läsa och en av dessa är Mangobruden.

Mangobruden är en tjej boende i Malmö, 30+, singel, precis som jag själv. Härom dagen skrev hon ett inlägg om barnvagnar, småbarnsfamiljer etc. Just den dagen pallade hon inte med detta. Jag kommenterade och höll med henne.

Sedan var cirkusen igång. Småbarnspappor, singeltjejer runt 30+ och anonyma har åsikter. Stackars Mangobruden får försvara sig för kung och fosterland.

Det folk, framför allt människor som har barn (kallas även föräldrar), har svårt att förstå är att vi tjejer över 30 år utan potentiell spermadonator ibland panikerar.
Man vet att någon gång i framtiden kanske man vill ha barn, men inte nu. Man vet i bakhuvudet att man bara har några år på sig innan det är försent. Därav tick-tack-tick-tack-biologisk klocka.

Männen kan bestämma sig när de är sextio år, ja till och med hundra år, att de minsann vill ha en liten knodd. För oss kvinnor är det en slags gräns runt fyrtio. Om man inte är Madonna så klart. Och det är man verkligen inte.

Är man singel, över trettio och kvinna har man bara ca tio år på sig. Man behöver en tidsplan. Ponera att jag vill ha två barn och startskottet går här och nu:

1. Jag ska hitta en styck man (gärna en bra), ca sex mån

2. Lära känna honom hyfsat bra, ca två år

3. Bo ihop ett tag för att se att man fungerar tillsammans, ca ett år

4. Börjar försöka få barn, ca ett år

5. Graviditet, nio mån

6. Amning, mammaledighet, lite tid mellan barnen etc, två år

7. Graviditet nr två, nio mån

8. Färdig!

Detta tar sammanlagt åtta år. Alltså är jag fyrtio när jag är "i mål". (Förutsatt att inget händer på vägen. Relationen kanske tar slut efter två-tre år och då är man tillbaks på ruta ett.)

Detta är OM jag hade startat idag. Vilket jag inte vill. Detta blir bara mer och mer stressande. Arrrgh.

Det blir fan till att adoptera.