Årets näst sista dag

Tre dagar över tiden och inte en enda liten pyttevärk. Tjolahoppsansa.

Var hos barnmorskan idag och sade till henne att det kändes som bebisen är jättestor, alternativt att där är flera därinne. Hon kände och mätte, men den var inte större än beräknad. Så den väger enligt henne ca 3,8-3,9 kg nu. Jag väger desto mer. Svullen som en gödd julegris är jag. Har samlat på mig mycket vätska. Hon gav mig akupunktur i händerna som skulle hjälpa mot att de domnar. Det kändes lite spooky att få nålar instuckna i händerna, men det var ganska okej.

Ikväll har jag spelat bingolotto och druckit ett glas vitt vin. Lite Vegas-varning på mig ikväll med andra ord. Gambling och supande. Får passa mig så jag inte blir vigd av en Elvis Presley-kopia innan kvällen är slut.

Lite blandat

Jaha, då var jag två dagar över tiden och det känns som jag ska spricka. Bebisen känns som den är en fullvuxen karl som bökar omkring därinne. Den är överallt i hela magen. Börjar undra om det verkligen bara är en bebis därinne. Känns som det mycket väl kan vara tre-fyra stycken.

Har varit på skolan och jobbat idag och det var allra sista dagen. Känns sorgligt. Jag vill ju jobba där sedan också. Men har man vikariat så har man. Kommer sakna alla arbetskamrater och även jobbet i sig. Snyft. Har jag tur kanske jag kan få jobb där sedan, vem vet? Mycket kan hända. Hoppas, hoppas.

Stefan var så trött ikväll att han informerade mig om att om det var dags att åka in till sjukhuset hade han inte orkat följa med. Jag hade fått säga till personalen att pappan var tvungen att sova fem-sex timmar och kommer sedan. Eller hur. Då sade jag att jag minsann också är skittrött och inte heller tänker åka in i så fall. Då tittade han bara på mig och skakade på huvudet.

Jag berättade då att när det väl sätter igång kan det mycket väl vara så att han måste vara vaken i två dygn. Han tittade skeptiskt på mig. Då berättade jag att när jag var på sjukhuset i oktober var det en blivande pappa där som var så trött att han kräktes. Efter denna lilla anekdot blev Stefan knäpptyst och jag såg skräcken i hans ögon. Detta roade mig något oerhört och jag skrattade jättehögt och jättelänge. (Lite sjukt beteende från min sida, jag vet, jag skyller på hormonerna.)

Jag vågar för övrigt snart inte ringa min kära syster Jennifer längre. Detta beror på att varje gång jag ringer tror hon att det är förlossning på gång. Jag har ringt henne hur många gånger som helst varje dag i hur många år som helst och nu är det konstigt om jag ringer utan att det är ett barn på ingång. När hon svarar håller hon andan samtidigt och låter som hon är nära en kollaps. Så varje samtal inleds numera med att jag måste lugna henne. Lite drygt.

Men hon är duktig och läser en massa böcker inför den stundande förlossningen. Jättebra.

Nu är det någon i lägenheten ovanpå som dunsar och bankar i golvet igen. Det är inte lite det låter heller. Spökar det? Eller är någon bara riktigt dum i huvudet? Vet inte vilket som är värst.

Ja, ja, nu ska jag lägga mig.
Godnatt.

Still going strong

Så, då var det en dag över beräknad förlossningsdag. Allt känns som vanligt. Gravidvanligt, dvs stort, klumpigt och långsamt.

I natt var det någon i lägenheten ovanpå som höll på att springa, studsa och banka i golvet ända till halv sex i morse. Sedan satte det igång vid tio igen. Fattar inte vad de håller på med däruppe. Får se om det blir lugnare i natt. På grund av detta jag är trött nu.

Är förkyld och kan knappt andas genom näsan. Undrar hur det ska gå med andning etc om jag inte är bättre tills Pricken (arbetsnamn på bebisen) ska ut. Profylax blir svårt om jag inte kan andas in genom näsan. Ja, ja, bebisen lär ju komma ut oavsett hur jag andas.

Nu ska jag hoppa (eller försiktigt lägga mig) i säng.
Natti, natti.

Den 27 december, beräknat förlossningsatum

Jaha, så kom datumet som det tjatats om i drygt åtta månader. Visste ju om att bebisen antagligen inte skulle komma exakt idag, men det har ändå känts lite spännande.

Satt precis i soffan och tittade på tv och kände hur bebisen rumlade runt därinne i magen. Rumpa och rygg putade ut rejält. Det blev som en stor, avlång boll under huden på magen. Jättegulligt och mysigt, tänkte jag. Klappade på magen och log. Ända tills jag insåg att denna stora boll ska pressas ut ur mitt sköte inom de närmaste veckorna. Mitt leende stelnade, jag kände paniken växa och sade detta till Stefan som satt och klappade på mag-bollen.

E: - Fan du, tänk att den ska jag föda ut.
S: - Ja, det ska du.
E: - Nej , men seriöst. Jag ska trycka ut den där jättebollen ur min vagina.
S: - Ja, jag vet.
E: - Amen, fattar du vilken grej det är att ha framför sig på agendan?
S: - Ja, så är det.
E:- Men du, tänk om du skulle förlösa denna bollbebisen genom rövhålet, hade du inte fasat för det? Känt att du inte var så jättesugen på det?
S:- Jo, men det är ju inte samma sak. Massor av kvinnor har fött barn i tusentals år. Det går säkert bra. Du är ju inte den första.
E: - Ja så vadådå? Det finns väl skitmånga som blivit skjutna i benet, det gör väl inte mindre ont om du blir skjuten i benet för det?
S: - Nej, men jag bara menar att du behöver nog inte oroa dig.
E: - Så du hade inte oroat dig om du skulle pressa ut den genom stjärthålet då? Det hade varit lugnt för din del?
(Stefan suckar djupt, skakar på huvudet och zappar mellan kanalerna på tv:n)
E: - Du är ju till stor tröst. Tack för peptalket, förresten.
S: - Mmm. Varsågod.

Slutet var nära

Jag satt och åt i matsalen och fick ett salladsblad i halsen. Så där jobbigt i halsen och man hostar och hotar att hosta ut maten man har i munnen på någon vid bordet. Utöver detta känns det som man ska svimma, alternativt dö. Jag tänkte att om jag inte slutar hosta kommer jag förlösa barnet här och nu i skolmatsalen av ren hostkraft.

Jag lyckades i alla fall få kontroll på situationen. Men när jag skulle prata igen hade jag tappat rösten.

Så nu har jag knappt någon röst. Jag kraxar och det låter för jävligt. Och ikväll ska jag på julbord på AF-Borgen i Lund. Innan dess ska alla i personalen leka lekar på skolan. Jag får köra på mim.

Fan osså.

Konsekvens

Nu börjar samhället märka av att jag är gravid.

Skolmat kontra McDonalds

Kom in i matsalen vid 12-tiden. Där var det levande ljus, tomtar och julmusik spelades ur högtalarna. Jättetrevligt. Kändes som jag var på en fin lunch-restaurang.

Maten var som vanligt jättegod.

Har noterat en intressant sak. Om jag äter mat från McDonalds eller Burger King mår jag väldigt illa efteråt. Trodde detta berodde på pommes fritesen så jag har provat att undvika dessa för det är fett för lille bebisen i magen. Men det räcker med en hamburgare för att jag ska må rejält illa i flera timmar.

När jag äter i skolmatsalen, hemma eller var som helst där det serveras "bra", lagad mat mår jag hur bra som helst. Som nu till exempel. Korv Stroganoff, ris, grönsaker, knäckebröd och två glas mjölk och jag mår som en prinsessa.

Detta måste ju vara kroppens sätt att säga att skräpmat verkligen är skräp och att kroppen inte vill ha den. Hoppas verkligen jag kommer ihåg detta sedan också när jag är ensam i min kropp igen.

Uttryck år 2008

Det kom förbi en kvinna i 60-årsåldern precis och pratade med mig. Hon sade en mening och jag insåg att jag måste hört fel. Bad henne upprepa vad hon sade och då kom det igen:

"- Det är så man kan bli med negerbarn." Detta följdes av en djup suck och en huvudskakning.

Det betyder tydligen att det är mycket nu eller att något är jobbigt. Fy, vilket vidrigt uttryck.

Och nu..

... kom en skolsköterskan förbi och frågade om jag sett vilka elever det var som eldat på skolgården?

Tyvärr inte. Jag har fullt upp med bombväskan.

Dagen fortsätter

Denna väska står mitt på golvet i mitt rum. Vem har glömt den här? Hur lyckas man bara lämna en så pass stor väska och gå? Den har stått här ett bra tag nu. Är det en bomb i den månntro?

Min dag hittills

Min dag började med att sjukänmälnings-telefonen ringde och det var en sjuk lärare som kraxade fram att han behövde vikarie. Då jag inte hade blivit väckt av alarmet insåg jag snabbt att jag försovit mig. Satan. Var klarvaken på två sekunder och ryckte till mig vikarielistan och började ringa första namnet på listan. När signalerna gick fram tittade jag på klockan. Den var 06.02. För helvete. Man ringer inte folk så tidigt. (Eller hur, sjuke läraren...?)

Kastade på luren och tackade gud för att ingen svarade. Jag hade inte vaknat av alarmet för det skulle inte ringa på ett tag. Nu var jag ändå vaken så det var lika bra att gå upp.

Började göra mig i ordning i en rasande fart och när klockan var runt kvart i sju började jag ringa vikarier. Ringde efter vikarie som tyvärr inte kunde. Till slut lyckades jag hitta ens om kunde. Puh. Svettig konstaterade jag att faran över. Hoppade i kläder, bredde mackor och sminkade mig. Hade fart som en brandman på väg till en utryckning.

Då ringde den satans sjuktelefonen igen. Jag stod i hallen och tog på mig skorna, hade hela munnen full med tandkräm och tandborste. Sprang till toaletten, spottade ut och svarade. Ytterligare en lärare som inte kunde jobba. Denna gång var det pga ett sjukt barn. Helvete, helvete, helvete. Lyckades på något magiskt sätt pussla ihop det med läraren och kände att jag hade grepp om situationen igen.

Ut i trappan, in i hissen, ner på gården, slängde sopor, ner i garaget, in i bilen och sedan bar det iväg till jobbet.

Var framme vid 8-tiden, satte på datorn och såg att lampan blinkade rött på min telefonsvarare. Fan. Säkert mer problem. Lyssnade av meddelandet på telefonsvararen. Ännu en sjuk lärare. Trötta mig. Efter att ha sprungit runt i skolans korridorer och pratat med ca sjutusen människor löste detta sig.

Efter detta har det varit knytnävsslagsmål mellan elever, min julljusstake i fönstret slutade fungera så vaktmästaren fick byta lampor i den, jag fick passa en liten febrig dotter vars lärare hade prov med en klass, en elev blev ovän med en lärare och vill nu anmäla denna och jag är själv här för båda rektorerna är borta till klockan två.

Och klockan är bara elva.

Men det är korv stroganoff till lunch och det är gott.

Bra radiokanal

Hittade en bra radiokanal på nätet. Radio Guld 106,6. Lite äldre musik och inte den dunka, dunka-musiken som ungdomarna spelar på radio idag (här var jag ironisk). Dock är det äldre och bra musik.

Här är deras hemsida, klicka nedan och gå in på "Lyssna Live":

Radio Guld

Lussekatt

Jag fick precis en helt nybakad lussekatt-katt! Den var fortfarande varm. Eleverna hade bakat på hemkunskapen och det blev några över. Det är gött att jobba på en skola.

Visst är den fin? Det tog emot lite att äta den, men nu är den i min mage. Som så mycket annat.

Johan Palms hysteriska fan

Apropå idol, som jag följer slaviskt numera, åkte ÄNTLIGEN Johan Palm ut i fredags.

Det roligaste jag sett på länge var en av hans små brud-fans som fick träffa honom och ballar ur fullständigt. Love it!

Undrar om hon kommer att ångra det om några år?

Johan Palms hysteriska fan (kolla hela klippet!)

Samma fan får träffa honom back stage

Fröken Mupp

Läste igenom föregående inlägg och skrattade åt vilken mupp jag är som har stödstrumpor, stödbälte, stödhandskar och handledsskenor. Hahahaha

Jag talar ut

Jag tycker inte det är kul att vara gravid. Så, nu har jag sagt det.

Jag tycker det är tråkigt. Varenda dag är den andra lik. Förutom att krämporna varierar.

Innan hade jag energi och kraft. Nu är kroppen tung, magen är i vägen, det är svårt att andas och jag orkar ingenting. Det är inte det att jag är missnöjd, tvärtom. Jag är jätteglad över att vi ska få en helt ny, liten människa att älska och ta hand om. Men själva graviditeten har inte varit någon hit.

Den där inre moderliga värmen och lyckan man ska känna har jag inte känt. Jag har inte känt mig blomstrande och vacker. Jag har hört tusentals gånger att en kvinna aldrig mår så bra som hon gör när hon är gravid. Vilket jävla skitsnack.

Jag har känt mig som vanligt fast gravidare, aj i kroppen, nyktrare och ganska uttråkad.

Har nu kollat runt lite på nätet och det visar sig att det inte bara är jag som känner så här. Massor av andra kvinnor undrar om det är något fel på dem för att de tycker att det är ganska tradigt att vara gravida.

Är det en myt, detta med att man ska må så dunder-toppen när man är gravid? Är det något vi intalar kvinnor för att de ska vilja bli gravida? Jag trodde verkligen på det innan.

Men i verkligheten (min verklighet) blev det så här:

Först mådde jag illa i fyra månader. Konstant. Som en maginfluensa fast utan att kunna kräkas. Jag försökte stoppa fingrarana i halsen vid ett tillfälle för att jag var desperat, men det hjälpte ju inte så klart. Så jag masade mig iväg till jobbet varje dag, jobbade, körde hem, lade mig, sov, körde till jobbet, jobbade, åkte hem, lade mig, sov, etc. I fyra månader.

Efter detta mådde jag någorlunda normalt. Illamåenda på kvällarna, men det gick att genomlida. Fast då hade jag ju inte rört mig överhuvudtaget under fyra månader så jag orkade ingenting och blev trött väldigt fort.

Sedan tog det inte lång tid förrän jag fick foglossning. Skelettet mjuknar för att förbereda inför förlossingen. Ont gjorde det på mig. Ont i blygdbenet. Som om jag cyklat på en herrcykel och halkat av pedalerna och landat hårt med snippan på järnstången. Inte jätteskönt. Detta har jag fortrfarande. Det gör ont så fort jag ska gå. Eller vända mig i sängen.

Och så svullande händerna. Och benen. Och fötterna.

Varje dag har jag stödstrumpor upp till knäna. Har alltid på mig ett stödbälte för att stabilisera kroppen. Varje natt sover jag med stödhandskar (japp, det finns) och specialutformade skenor för mina handleder. Varje kväll använder jag en TENS-apparat för att minska foglossnings-smärtan och en gång i veckan går jag på vattengymnastik för att motverka foglossningen.

Förr var det fest, skratt, stim och stoj. Nu är det krämpor hela veckan, Idol och lax på fredagarna och Stjärnor på is och tacos på lördagarna. Det är väl bara att vänja sig.

Men visst är det värt det. Det är otroligt häftigt att man inom sig har skapat en helt ny människa. Den finns där inne, är i stort sett redo att komma ut i världen, det är bara finliret kvar.

Det är 26 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag längtar så jag blir tokig. Då kanske kroppen blir mer som vanligt och jag får en liten bebis som jag kan krama, pussa och gosa med.

26 dagar.