Sista dagen

Idag är det nyårsafton. Om några timmar är det dags för fest med mingel, champagne, och god mat. I love it.

Hittade bilder från vår lilla julfest i telefonen. Michael är väldigt fin.

Ellen Presley

Jaha, då har man snart ett nytt, oskrivet år framför sig.

Som alla andra år ska det bli "andra bullar" detta året. Jodå, även detta år ska jag gå ner i vikt, sluta röka och dricka mindre (...fantasi...rullar jag runt bland mjuka kuddar...fantasi...etc etc).

Har för övrigt denna kväll ätit en Calzone (vid 21-tiden) som jag sköljde ned med Coca-cola, rökt cigaretter och druckit vitt vin. Men det är som sagt snart andra bullar som gäller. Såvida jag inte hittas död på toaletten innan årsskiftet.

Man får ju passa på att leva som ett svin nu de sista dagarna (mycket lämplig och tröstande ursäkt för en människa utan karaktär) för sedan är det slut på det. Om två dygn är det ju faktiskt den första januari 2008 och därmed den första dagen på mitt nya, hälsosamma liv.

Eller hur.

Same shit, different year.

Feliz Navidad

Oj, så längesedan jag skrev här på bloggen. Har haft fullt upp med julen och en massa annat.

Lördagen bjöd på en julfest hos Paul. Mycket trevligt.

Sill, snaps, ål, snaps, skinka, snaps, rödkål, snaps und so weiter. Julfesten fortsatte långt in på natten och började starkt påminna om filmen "Tomten är far till alla barnen". Snapsar, skratt, ris a la Malta, raggningsförsök, snapsar, relationskonflikter, gråt och bråk.

Äntligen jul.

I övrigt har jag undersökt hur många som tänker "nästa år åker jag fan utomlands till sol och värme", och alla jag tillfrågat tänker så. Precis som alla andra år.

Är det inte lite sorgligt?

God Jul.

Problemlösning

Var på Malmborgs Erikslust (ICA) och handlade. De sålde otippat nog ut köttfärs. Jättebra!

Jag förstår inte problemet bara. Varför packar de inte bara om det, sätter ett nytt bäst före-datum och undviker prissänkning?

Tomtemor

Jag har fortfarande träningsvärk. Jennifer också och det är en liten tröst.

Just nu sitter jag utklädd till tomte, surfar och dricker julmust. Hittade en påse med tomtekläder från förra året och tog på dem. De är ganska sköna och jag orkar inte ta av dem.

Ska köra iväg och handla och hyra film om en stund och överväger starkt att åka i denna outfit. Vad fan, det är juletider så det är ju faktiskt okej. Det är värre för Håkan som ska följa med och handla. Men jag kan nog trolla fram lite tomtekläder till honom också så blir han nog glad.

Eller inte.

Wiiiiiiiiii

I går när jag kom hem hade Stefan inhandlat ett styck Nintendo. I detta medföljde Wii Sports. Wii Sports är ett spel där man håller i en fjärrkontroll och genom att röra kontrollen rör man sig i tv-rutan också. Vi började med bowling. Man står i sitt vardagsrum och svingar fjärrkontrollen som det var ett bowlingklot. Jättekul.

Jennifer kom förbi senare och då skulle hon och jag boxas. Mot varandra. Då har man en kontroll i varja hand. Jennifer har ju, som jag tidigare nämnt, en extrem vinarinstinkt. Hon måste helt enkelt vinna.

Hon gick igång direkt och boxades som en Duracell-kanin på droger. Jag skrattade så jag grät. Trots detta gick det inte bra för henne. Hon beklagade sig över detta flera gånger. Efter ett tag kom hon på att hon höll ena fjärrkontrollen bak-och-fram (blondin..) och vände på den.

Det tog fem sekunder, sedan låg "jag" på mattan. Knock Out. Jennifer var helnöjd med att hon nästan slagit ihjäl sin älskade (?) syster.

Idag har jag träningvärk. Av att spela Wii.

Det är inte okej.

Julklappsdags

Jag har inte inhandlat en enda julklapp och känner än så länge inget behov av att göra det heller. Önskar att jag var kändis och hade en personlig assistent som styrde upp julklapparna åt mig. Det blir svårare och svårare för varje år att komma på vad jag ska ge. Dyrare och dyrare blir det också.

Jennifer säger att vi inte ska köpa julklappar till varandra. Det sade hon förra året också och sedan köpte hon ändå en julklapp till mig. Snällt, men ändå taskigt.

Stefan sade att det spelar ingen roll vad jag ger honom - bara det är dyrt. (Jag hoppas av hela mitt hjärta att han skojar.)

Paul är den enda som är lätt att köpa till. Man kan alltid köpa kläder till honom. Går man in på MQ och köper ett herrplagg i storlek L passar det alltid honom perfekt. Man kan nästan tro att de syr kläderna efter hans kropp. Det är därför kul att handla kläder till Paul. Han är som en Ken-docka man kan klä hur man vill. (Nästan i alla fall.)

Antagligen är Jennifer och jag ute i panik och handlar julklappar ett par dagar innan julafton. Det brukar bli så.

Att vi aldrig lär oss.

Natti, natti

Jaha, då går jag och lägger mig då.

God natt.

Jennifers svek

Jennifer ska inte sova här i natt. Hon känner sig febrig. Jävla tramsmaja.

Nu har jag satt ut potentiella mördartomtar i trapphuset.

1-0 till Ellen.

Mumma!

Denna sketch vet jag att Michael och Peter kommer att bli glada att se.

Galenskaparna - Inte bara glögg

Mördartomte

Råd för livet

Har i flera år hört och läst att hemorrojdsalva ska var bra mot påsar under ögonen. Igår inhandlade jag därför äntligen en styck stjärtsalva på apoteket, Alcosanal heter den.

I morse tog jag fram den och tog på mina ögon. Råkade få lite i ögonen och det sved så in i helvete. Fick tvätta bort salvan och i stort sett skölja ögat. Därför vill jag bara varna för detta nu.

Försök att undvika hemorrojdsalva i ögonen.

Tomtejävlar

Jag var skiträdd för alla tomtarna i natt. Vågade inte ha dörren öppen till sovrummet för då kanske de skulle komma in och mörda mig. Tänkte att dörrhandtaget sitter så pass högt upp att de inte når upp och kan därmed inte öppna dörren.

När jag låg och skulle somna funderade jag på alternativa lösningar till att gå på toaletten. Vågade ju inte riskera att öppna dörren och eventuell mördartomte skulle hoppa på mig. De bästa (minst dåliga) idéerna var att gå ut på balkongen och på ett eller annat sätt uträtta mina behov där alternativt dricka upp vattnet i mitt glas för att sedan kissa i det.

Som tur var behövde jag aldrig utföra någon av dessa i praktiken. Puh.

Tomtefobi

Var som sagt och kollade julpynt härom dagen. Jennifer övertalade mig att köpa en tomte (som hon kan jucka mot när hon är hemma hos mig) och en snögubbe. Som nämnt tidigare behöver jag inga tomtar. Detta då min sambo, precis som min syster, har någon slags tomtefetish. Nu har vi alltså fem tomtar och en snögubbe som står på golvet lite varstans i lägenheten. Tre av tomtarna är en grupp och står tillsammans.

Senare samma kväll satt jag i soffan, tittade på alla dessa tomtefigurer och började jaga upp mig själv. Såg dem ur ett skräckfilmsperspektiv där de får liv på nätterna och blir mördartomtar. Som onda dockan, fast med tomtetema. Berättade detta för Stefan som skrattade och sade att det var nog ingen fara. Jag gick bort till den ena tomten, satte mig på huk, tog dess ben och gjorde så att den började gå. Konstaterade för Stefan hur fruktansvärt det hade varit om man vaknat till ljudet av hasande tomtesteg och skramlande bjällra, öppnat ögonen och tomten hade stått bredvid sängen. Stefan bara skrattade och skakade på huvudet.

Vid tvåtiden på natten vaknade jag och behövde gå på toaletten. Smög upp, tände en lampa i köket, gick in på toaletten utan att tända ljuset och lämnade dörren öppen. Satt där i lugn och ro. Helt plötsligt hörde jag ett konstigt ljud. Vad fan var det? Inbillade jag mig? Lät det inte som hasande små steg och lite bjällrigt? Tomteljud?! Ellen, för helvete, skärp dig och sluta jaga upp dig nu, tänkte jag.

Helt plötsligt stod tomten i dörröppningen till toaletten! Fy fan i helvete vad rädd jag blev. Jag skrek och vrålade högt och ryckte till så att jag nästan trillade av toalettstolen.

Sedan ser jag Stefans huvud. Han ligger på golvet bakom tomten och skrattar så han kiknar. Jag blev så jävla rädd att jag började gråta. Japp, började gråta. Jag sitter halvnaken, snyftande på en toalettstol för att jag blivit rädd för en tygtomte. Förnedringen var vad man kallar "total". Kastade en toalettrulle på Stefan som bara skrattade ännu mer. Han hade vaknat när jag skulle upp och smugit efter, tagit tomten och "gått" med den till toaletten. Så jävla sjukt.

Nu har jag officiellt motsatsen till tomtefetish - tomtefobi.

I två nätter, torsdag-fredag, ska jag sova själv och är helt övertygad om att tomtarna kommer att slita mig i stycken. Har lyckats tvinga Jennifer att sova hos mig på fredag.

Om jag överlever natten som kommer.

Wow

Jag fick tjänsten som skolsekreterare!

Visserligen "bara" ett vikariat på ett år, men dock! Av 40 sökande valde de mig. Samtliga intervjuare (rektor, studierektor och personalsekreterare) hade varit överens om att det var mig de ville ha.

Wow.

Jennifers tomtefetish

Jag har läst på Jennifers blogg att hon dementerar det faktum att hon tänder på tomtar.

Hon och jag var ute på julpynts-shoppingrunda i måndags. Vi började med Rusta. Gick omkring där, kollade diverse tacky julsaker och småsnackade. Jag noterade att Jennifer stannade länge bland tomtarna, lyfte dem en och en, vred, vände och pillade på dem.

Sedan åkte vi vidare tilll Plantagen. Där var det tusentals tomtar. Jag flanerade bland tomtarna, tämligen ointresserad. Jag behöver inga tomtar. Jennifer gick långsamt, stannade till och pillade på tomtarna och tittade länge och drömmande i deras små ansikten.

Jag gick och småpratade med henne, fick dålig respons, vände mig mot henne och då var hon borta. Såg henne inte någonstans.

Efter en liten stund hittade jag henne. Då satt hon på huk i ett hav av vit/silverklädda tomtar. Hon pillade på dem, drog i deras kläder, valde ut en (den sexigaste?), ställde upp den fint och började fotografera den med mobilen.

Hon var inne i en helt annan värld. Knappt kontaktbar. Det var då jag frågade vad fan hon höll på med och nämnde ordet "tomtefetish". Hon började skratta nervöst och nekade å det bestämdaste till detta. Jag ryckte på axlarna, skakade på huvudet och föreslog att vi skulle åka till Coop Forum.

Väl där var hon igång med tomtarna igen. Kolla bilden nedan. Den suktande tungan. Blicken i hennes ögon. Fingrarna i skrevet på tomten.

I rest my case.

Happy Monday

Jag har kommit fram till att om man jobbar sju dagar i veckan känner man ingen skillnad på vilken dag det är. Visst är det tråkigt när det är fredag och den pirriga fredagskänslan inte infinner sig.

Men jävlar vad underbart det är att slippa måndagångesten!

Idag lunkar alla omkring på jobbet och har mer eller mindre ångest, men inte jag. Jag är glad och skiter fullständigt i vilken dag det är.

Slaveri

Så var det äntligen helg. Peter, Paul och jag har jobbat, busat och haft skoj.

Paul lekte (?) diktator. Detta innebar att han skällde, skrek och skymfade Peter och mig. Det är nog fan det bästa Paul vet. Att tvinga sina kompisar att jobba på helgerna och bossa över dem som om det var hans alldeles egna slavar.

Den enda gången hans entusiasm dämpades var när Peter och jag började diskutera (eventuell) lön. Då blev han plötsligt dövstum.

Så jävla passande.

Arbeit macht frei

Jag ska jobba denna helgen också.

Kukelikuken.

Väck

Har precis hjälpt till att trycka 3000 flasköppnare. Färgens ångor var starka och luktade lacknafta, sprit, ammoniak och aceton. Hade munskydd men känner mig helt väck i huvudet ändå.

Nu är jag trött, lugn, lite mysig, reagerar långsamt, trögtänkt och lite snurrig. Om en timme ska jag köra bil. Jättebra.

Måste köpa julkalendrar. Det är den 1/12 imorgon. Har jävligt svårt för radiokanalen "Din Gata". Borde jag sola solarium? Baka pepparkakor? Har jag några rena trosor? Vem åker ut ur Idol ikväll? Jag?

Tankarna i mitt huvud är fullständigt irrationella nu.

Från oss alla, till er alla - en riktigt god jul.

Ellen hos rektorn

Jag har precis varit på en anställningsintervju. Jävlar vad nervös jag var innan. Vet inte varför jag jagade upp mig så.

Söker ett vikariat som skolsekreterare på en högstadieskola utanför Lund. De som var närvarande vid intervjutillfället var rektor, studierektor och nuvarande skolsekreterare. Det kändes som jag varit busig och blivit skickad till rektorsexpeditionen. Det har aldrig hänt och jag undrar varför jag fick den känslan nu. Kanske för att jag aldrig varit hos en rektor förut. Jag hade både före och under intervjun en känsla av att "bara de inte kommer på mig". Som om jag inte alls gått den PA-utbildning och de kurser jag skickat bevis på utan egentligen kör lastbil och försöker lura dem.

De ställde frågor som vilka mina positiva/negativa egenskaper är, när jag blir arg, hur jag hanterar stress und so weiter. Försökte verka smart, avslappnad, intresserad och positiv.

Jag var allt utom avslappnad.

Tänkte på allt Jennifer våldtog mina öron med precis innan intervjun: "Ellen, bara kom ihåg: sitt rak i ryggen, ha ett fast handslag, se dem i ögonen, bit inte på naglarna, var dig själv, slappna av, ta det lugnt etc etc." Jag blev bara ännu mer nervös av detta.

Nu undrar jag hur fan det gick egentligen. Förskte göra allt Jennifer sade till mig att göra. Helt plötsligt kom jag på att jag tuggade mig i vänstra kinden. Slutade genast. Senare i intervjun fann jag att jag klickade med pennan. Kardinalfel. Slängde ifrån mig pennan som om den var brännhet. Undrar om de märkte det?

Jag hade ju många smarta inlägg om skolor och skolverksamhet. Hade pluggat in allt som stod på deras hemsida. Skämtade och var trevlig. Men jag kunde ändå inte släppa känslan av att jag skulle bli avslöjad.

Vad händer om de avslöjar mig? Blir det eftersittning?

Tomtens verkstad

Det är fullt upp nu i juletider på Pauls företag och jag hinner knappt med något annat känns det som. Är för tillfället en livegen nisse i tomte-Pauls julverkstad. Andra nissar som varit här och hjälpt till är Peter och Håkan. Jätteskoj!

Peter skulle bland annat spraya paletter med en klisterspray. Han hade linser och hans ögon blev irriterade av klistret. Till slut var hans ögon lika rosa som hans ansikte. Efter ett tag kunde han inte blinka då ögonfransarna klistrade igen. Han fick mot slutet hjälpa till att öppna ögonen med fingrarna.

Håkan hittade en konstig hatt i sydvästmodell och det konstaterades snabbt av övriga att han inte är helt olik Povel Ramel.

Jag har gjort "En Ellen"

Ja okej, det är fredag. Tjoho, jippi, jabbadabbado osv.

Har fått reda på att jag ska jobba i helgen och jag vill bara skrika rätt ut.

Hm, tänker du som läser detta, kan Ellen inte bara säga att hon inte kan/vill/vågar/är döende? Nädå, det kan hon inte alls. Varför inte det? Jo, för att jag är nämligen så pass dum i huvudet att jag i ett svagt "moder Teresa"-ögonblick tidigare i veckan erbjöd jag mig att jobba i helgen. Jadå. Jag föreslog det själv. "Jag kan jobba. Jag kan offra mig. Jag ställer upp. Ni kan lita på mig. Jag sviker inte."

Fick antagligen tårar i ögonen av min heroiska gest.

Om jag ångrar detta nu? Något så in i helvete. Vill slå mig själv i huvudet med baksidan av en hammare. Vill karva mig själv i ansiktet med en förskärare. Vill skrapa mina tänder mot en griffeltavla.

Nu sprutar tårarna av helt andra anledningar.

Det är ju fredag. Jag vill ju slappna av ikväll. Kolla Idol, äta god middag, dricka gin & tonic(s) och vara uppe sent. Imorgon vill jag sova tills jag vaknar av mig själv, äta en god frukost, gå och lägga mig i sängen igen och läsa dagens tidning i lugn och ro. Som alla andra helger.

Att jag aldrig lär mig. Jag tror faktiskt att jag har gjort "En Ellen", som Jennifer kallar det. Det är när man styr upp och bestämmer saker och är helt uppe i ögonblicket. Sedan när det väl är dags får man ångest, ångrar sig och vill inte.

Fan också.

Dunderklumpen

Gick i onsdags och byggde fina, glittriga, sexiga naglar i ett försök att bli (ännu) kvinnligare och finare. Det är meningen att de ska hålla i tre-fyra veckor.

Jag har nu fyra kvar på vänsterhanden och en kvar på höger. Hälften borta.

Den första rök i fredags hemma hos Peter när jag skulle korka upp en flaska vin. Har ingen aning om hur, men där flög den. Efter detta blev jag irriterad, nervös och började känna på de andra naglarna så de inte var på gång att svika mig. Till slut råkade jag pilla av en till. Idiot.
Sedan har det gått av bara farten. Rättade till en pläd på soffan och så åkte en av. En flög när jag i stort sett bara tittade på den.

Hade jag inte vetat bättre hade jag givetvis skyllt på nagelbyggaren, Madde. Men se det går icke, då Jennifer har byggt hos henne i flera år och hennes naglar aldrig går av. Jo, vid ett tillfälle i Barcelona, när någon försökte rycka hennes väska och hon höll emot. Då rök nageln och halva fingertoppen. Så jävla äckligt.

Men det går ju knappast att jämföra med mitt öppnande av vinflaskor och ihopvikande av plädar. Fattar inte vad det är för fel på mig. Det är tusende gången jag provar detta med naglar och det funkar inte. Det hade varit okej om jag varit vild för att ha naglar. Om jag varit lite Lara Craft-aktig. Om min livsstil innefattat trädklättring, liansvingning, klösande av karlars ryggar och diverse kampsporter.

Men jag är inte vild. Bara klumpig.

Kul kväll

Hade en skojig lördag. Först var vi hos Peter som bjöd på goda Dry Martinis och vidrig Gammeldansk citron. Efter detta bar det av till Natalies där vi skulle avnjuta en god middag.

Fotbollen såg vi hos Peter och när det stod 3-0 till Spanien ville inte killarna titta längre. Peter satte istället på "Aloha from Hawaii" från 1973 med Elvis. Då blev alla genast glada igen och sjöng och dansade. Som små söta barn.

Jadå

Blåbärspaj, Idol, vin och trevligt sällskap.
Äntligen fredag.

Utvilad?

Igår natt sov jag tio timmar och i natt sov jag nio timmar. Har inte mått så bra på länge. Är utvilad, glad och positiv. Ser piggare ut i ansiktet också. Känner mig hög på livet.

Funderar nu därför på att göra detta till en vana, att gå och lägga mig tidigt och gå upp tidigt. I säng vid kl 21.00 och upp vid 06.00. Så som gamla människor gör.

På lördagarna kan jag lyssna på Melodikrysset och lösa korsord, precis som pappa brukade göra. Söndagar är det gudstjänst och säkert en massa annat man kan göra.

Fast, å andra sidan, när jag tänker efter nu så känner jag faktiskt så här varje fredag. Oavsett om jag om jag sovit åtta timmar eller 37 sekunder under natten. Kanske bara är just att det är fredag som gör mig glad. Jag känner mig ju nyförälskad varje fredag. I själva fredagen. Till skillnad från måndagen som jag är bitter på och vill lägga in om skilsmässa.

Hm, detta måste undersökas. Ska sova tio timmar natten mellan söndag och måndag och se om effekten är densamma.

Antagligen inte.

På promenad

Igår ville jag promenera. Med Jennifer. Hon är inte så jätteglad för att promenera. Hon vill hellre vara hemma och titta på en massa tv-serier. Så jag fick köra det manipulativa trumfkortet, "De döda föräldrarna". Det kan man köra i alla möjliga sammanhang och då kan den andra systern inte säga nej för då blir hon den sämre dottern till de avlidna föräldrarna(både sjukt och konstigt, jag vet). Jag sade att vi kunde väl ta en promenerad till kyrkogården, till graven, och hon var med på idén direkt. Precis som planerat.

Vi gick från henne vid kl 17.30, och lyckade gå vilse någonstans runt Djupadal. Jennifer pratade med sin sambo i mobilen och sade att det inte var helt säkert hon någonsin skulle komma hem igen. Han emottog denna information med ett oroväckande lugn.

Efter att ha irrat runt ett tag skulle Jennifer börja fråga om vägen till kyrkogården. Det visade sig att vi befann oss cirka trettio meter ifrån den. Jag som varit scout och Jennifer strövare. Jävla amatörer.

Det var kolsvart när vi kom fram och inte en endaste gatlykta fanns inne på kyrkogården. Inte en endaste människa heller. Bara Jennifer, jag och en massa gravar. Puh.

Började tänka på alla skräckfilmer jag sett med korkade ungdomar som befinner sig ensamma på nattsvarta kyrkogårdar. Jag utgick ifrån att Jennifer också var lite nervös och bestämde mig för att inte nämna mina tankar högt. Visste att det hade räckt med cirka ett meningsutbyte för att båda två skulle göra i byxan och börja gråta hysteriskt. Vi stapplade längs de kolsvarta grusgångarna, kantade med gravar och gravstenar, för att komma fram till rätt grav. Då öppnar Jennifer sin, söta, lilla mun:

Hon: Tänk om det hoppat fram någon eller något framför oss nu. Fy fan, du.
Jag: Mmm. Skit i det.
Hon: Nä, men allvarligt. Fatta hur rädd man hade blivit.
Jag: Mmm. Kan du sluta?
Hon: Man hade nog fan dött av chocken.
Jag: Släpp det, för helvete. Var tyst nu.
Hon: Okej. Du, vad är det på marken?

Vi stannar tvärt och tittar på något stort mörkt som täcker halva grusgången. Det går inte att urskilja vad det är för att det är så nattsvart ute. I mina tankar är det likdelar, en zombie, äcklig päls från ett monster, ett hål rätt ner till gravarna. Jennifer konstaterar lugnt att det är grankvistar och kliver över dem. Jag är inte helt övertyad, men vill inte tänka mer på vad det kan vara.

Efter Jennifers funderingar om framhoppande varelser och mina fantasier om pipelines direkt ner till gravarna var jag så jävla rädd att det kittlade i magen och varenda hårstrå stod rakt ut från kroppen på mig.

Men i och med att jag är storasyster fick jag spela lugn och samlad. Vill ju inte stressa upp lillasyster Jennifer. Hon var nog den som var närmast en nervkollaps. Eller hur..

Buffé-sisters

Hade en jättemysig helg. Vi hade turen att få ett rum med havsutsikt. Behandlingarna var underbara. Lite dyra, men sköna. Vi badade både inomhus och utomhus, bastade, promenerade och drack champagne.

Maten som serverades var underbart god. Trerätters middagar, lunchbuffé och frukostbufféer. Jennifer och jag får båda totalt hjärnsläpp när vi ställs framför en buffé. Som att släppa lös två barn i en godisaffär. Detta har vi fått efter vår mamma som var exakt likadan. Vi kan alltså inte rå för det. Det är bortom vår kontroll.

På buffé måste jag prova allt, sedan väljer jag ut det som var godast och fortsätter äta detta i omgångar. Jag har även en tendens att bli irriterad och känna mig hotad av andra människor som och ska äta buffé. Är rädd att de ska äta upp det som jag tycker är gott och jag vill ha. All min empati och allt mitt förnuft försvinner. Mitt psyke reagerar som om det var krig och/eller svält.

Jennifer försökte snacka buffétaktik med mig ett par gånger. Till exempel, att vi skulle hoppa över de olika nybakade goda brödsorterna för att bröd mättar onödigt mycket. Vi borde spara det utrymmet i magen till mer buffémat istället. Jag sade nej, nej, nej. Jag ville ha det goda brödet också. Detta slutade med att båda två åt bröd.

Hon trodde även att om man äter långsamt orkar man mer. Tvärtom, sade jag. Äter du långsamt känner magen när den är mätt. Alltså äter du precis den mängd kroppen behöver. Äter du fort kan du äta jättemycket, magen hinner inte med, och sedan blir du vansinnigt mätt helt plötsligt. Jennifer tittade på mig med skrämda ögon och började kasta i sig maten. Stolt fortsatte jag med samma sak.

Vi var så i extas över lunchbuffén att vi hade en seriös dialog om hur vi skulle kunna planka in på söndagens buffé efter att vi checkat ut. Detta behövde vi inte oroa oss över då vi åt så mycket frukost på söndagen att vi var mätta ända långt in på eftermiddagen.

Jag åker väldigt gärna dit snart igen.