Jag talar ut

Jag tycker inte det är kul att vara gravid. Så, nu har jag sagt det.

Jag tycker det är tråkigt. Varenda dag är den andra lik. Förutom att krämporna varierar.

Innan hade jag energi och kraft. Nu är kroppen tung, magen är i vägen, det är svårt att andas och jag orkar ingenting. Det är inte det att jag är missnöjd, tvärtom. Jag är jätteglad över att vi ska få en helt ny, liten människa att älska och ta hand om. Men själva graviditeten har inte varit någon hit.

Den där inre moderliga värmen och lyckan man ska känna har jag inte känt. Jag har inte känt mig blomstrande och vacker. Jag har hört tusentals gånger att en kvinna aldrig mår så bra som hon gör när hon är gravid. Vilket jävla skitsnack.

Jag har känt mig som vanligt fast gravidare, aj i kroppen, nyktrare och ganska uttråkad.

Har nu kollat runt lite på nätet och det visar sig att det inte bara är jag som känner så här. Massor av andra kvinnor undrar om det är något fel på dem för att de tycker att det är ganska tradigt att vara gravida.

Är det en myt, detta med att man ska må så dunder-toppen när man är gravid? Är det något vi intalar kvinnor för att de ska vilja bli gravida? Jag trodde verkligen på det innan.

Men i verkligheten (min verklighet) blev det så här:

Först mådde jag illa i fyra månader. Konstant. Som en maginfluensa fast utan att kunna kräkas. Jag försökte stoppa fingrarana i halsen vid ett tillfälle för att jag var desperat, men det hjälpte ju inte så klart. Så jag masade mig iväg till jobbet varje dag, jobbade, körde hem, lade mig, sov, körde till jobbet, jobbade, åkte hem, lade mig, sov, etc. I fyra månader.

Efter detta mådde jag någorlunda normalt. Illamåenda på kvällarna, men det gick att genomlida. Fast då hade jag ju inte rört mig överhuvudtaget under fyra månader så jag orkade ingenting och blev trött väldigt fort.

Sedan tog det inte lång tid förrän jag fick foglossning. Skelettet mjuknar för att förbereda inför förlossingen. Ont gjorde det på mig. Ont i blygdbenet. Som om jag cyklat på en herrcykel och halkat av pedalerna och landat hårt med snippan på järnstången. Inte jätteskönt. Detta har jag fortrfarande. Det gör ont så fort jag ska gå. Eller vända mig i sängen.

Och så svullande händerna. Och benen. Och fötterna.

Varje dag har jag stödstrumpor upp till knäna. Har alltid på mig ett stödbälte för att stabilisera kroppen. Varje natt sover jag med stödhandskar (japp, det finns) och specialutformade skenor för mina handleder. Varje kväll använder jag en TENS-apparat för att minska foglossnings-smärtan och en gång i veckan går jag på vattengymnastik för att motverka foglossningen.

Förr var det fest, skratt, stim och stoj. Nu är det krämpor hela veckan, Idol och lax på fredagarna och Stjärnor på is och tacos på lördagarna. Det är väl bara att vänja sig.

Men visst är det värt det. Det är otroligt häftigt att man inom sig har skapat en helt ny människa. Den finns där inne, är i stort sett redo att komma ut i världen, det är bara finliret kvar.

Det är 26 dagar kvar till beräknad förlossning. Jag längtar så jag blir tokig. Då kanske kroppen blir mer som vanligt och jag får en liten bebis som jag kan krama, pussa och gosa med.

26 dagar.