Ack vad jag bedrog mig.
Vid 16-tiden började några hurtiga människor sätta upp partytält på gångbron över den lilla kanalen på husets baksida. Jag drog slutsatsen att det är barnkalas då det en stund senare var fullt med barn som tävlade i kanalen i uppblåsbara båtar. Föräldrarna (20-30 pers) stod och hoppade, hejade och klappade vid sidan om. Efter båtracet satte sig samtliga på bron och började äta och dricka. Och dricka. Och dricka.
Jag åt middag och lade mig tillrätta i sängen för att börja läsa en av de nyinköpta böckerna.
Då började det.
En man i sällskapet trollade fram en gitarr. Denne man skulle inom kort ta denna fest till en helt annan nivå. Han styrde upp allsång på bron. Några låtar i repertoaren var "Fritiof och Carmencita", "Eight days a week", "Love me tender", "Brevet från kolonin", "Jag har bott vid en landsväg" och "Sommaren är kort". Varje sång avslutades med applåder och glada utrop.
Att höra ett gäng fulla människor försöka sjunga "Jag har bott vid en landsväg" är både intressant och irriterande. Det intressanta är att alla blir en parodi på Edvard Persson och sjunger på den grövsta skånska de bara kan klara av. Det irriterande är att de flesta bara kan orden "Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och sett människor komma och gå" och efter dessa ord blir det ett skånsk fyllenynnande tills det är dags för refrängen nästa gång.
Jag kunde inte koncentrera mig på läsningen. Det var ett jävla liv där nere på bron. De skrek, sjöng och skrålade. Jag anser mig vara en tolerant person när det gäller fester då jag har varit (och kommer vara) skyldig till en hel del. Men detta var jävlar ta mig på gränsen till outhördligt.
De höll på långt in på natten. Gitarristen blev helpackad. De sista timmarna satt och plinkade på gitarren hela tiden och ville väl få fram någon låt, men det gick inte. Men han släppte inte gitarren.
Klockan 03.00 blev det äntligen tyst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar