I fredags var jag ute och åt middag med Peter, Paul och Håkan. Kom hem vid 24-tiden och var lite mysigt berusad. Tog ett glas vin och satte mig i vardagsrumsfönstret för att ta en cigarett och ringa Peter. Pratade en liten stund och lade på.
Precis när jag tryckte bort samtalet slant jag på något märkligt sätt och telefonen flög ur min hand. Ut genom fönstret.
På tredje våningen.
Jag hann tänka att det inte kunde vara sant och det måste finnas ett fönsterbleck utanför som telefonen landat på. Sedan hörde jag det vansinnigt obehagliga ljudet av min Sony Ericsson K800i som slog i asfalten nedanför.
Panik. Rusade ut genom ytterdörren. Kom på att jag var barfota, klädd i blå plyschbyxor och bh. Rusade igen. Hoppade i ett par fluffiga morgontofflor och min svarta finkappa och tog mig ner till telefonkadavret.
Kom ut på gatan. Det duggregnade. Kaände paniken växa. Har kombinerat vatten med mobiltelefon tidigare och vet att inte är bra. Hittade ganska snabbt batteriet till telefonen. Asfalten var lika svart som telefonen och den var inte helt lätt att se i mörkret. Hittade den och även batteriluckan efter en stund.
Var nästan utbränd av stress när jag stod i hissen och torkade av telefondelarna på mina plyschbyxor. Satte med skakiga händer ihop delarna och tryckte frenetiskt på knappen för att få igång den. Den blinkade till. "Snälla gud, låt den fungera", tänkte jag om och om igen. "Pin-kod" lyste till i displayen. Knappade in pin-koden med hysteriska fingrar och väntade. Jag hade vid det här laget helt slutat att andas. "Söker nät"..."söker kontaktinfo" ..."Telenor SE".
Den fungerade! Helt otroligt.
Jag kommer aldrig att prata i telefon i ett öppet fönster igen. Läxan är lärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar