För några veckor sedan var jag på väg till jobbet. Utanför Kockum fritid hade en flick-and blivit överkörd av en bil och låg och ryckte, flaxade och höll på att dö. Hennes pojkvän-and gick oroligt i cirklar på trottoaren bredvid.
Ingen stannade för att hjälpa den skadade anden. Alla bromsade in och körde runt omkring den. Jag funderade på vad jag kunde göra. Det var läge att någon spelade hjälte och det kunde lika bra vara jag.
Skulle jag stanna bilen, rusa ut och döda fågeln så den slapp lida? Jag spelade upp scenariot i huvudet:
En liten Smart-bil med rosa rattmuff tvärnitar. Ut ur den pyttelilla bilen kliver världens längsta skolsekreterare. Hon är klädd i svart kappa, svart kjol och svarta stövlar. Med bestämda steg går hon fram till den lilla rädda, skadade fågeln och vrider nacken av den. Efter detta går hon tillbaka till den pyttelilla bilen, sätter sig och kör iväg.
Hm. Tänk om det var skitsvårt att vrida nacken av den och det blir världens kamp där anden och jag rullar runt på gatan, fjädrar ryker och fågeln lider ännu mer? Nja, kanske skulle jag inte stanna trots allt.
Istället ringde jag till Malmö Stads växel och berättade att en flick-and höll på att dö på Västra Varvsgatan i Malmö. De skulle genast skicka någon för att lösa problemet.
En timme senare ringde en farbror från gatukontoret och sade att det inte fanns några tecken på att någan and hade avlidit, varken på eller runt omkring platsen jag nämnt. Jätteskönt. Då hade den klarat sig.
Vilken satans, jävla tur att jag inte gick ur bilen och slog ihjäl den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar