Jennifer är ju basketspelare och inte alls typen som gillar att göra långa, utdragna övningar till meditationsmusik. Antagligen var hennes plan att hon halvhjärtat mygla sig igenom yoga-passet. Men icke sade Nicke. Hon hamnade längst fram, face-to-face med yoga-läraren. Hon fick helt enkelt anstränga sig.
Vid ett par tillfällen, när vi låg i konstiga ställningar, höll vi på att börja fnissa och skratta. Till slut fick jag undvika att titta på Jennifer för att då hade jag börjat skratta. Inte för att hon såg dum ut, inte alls. Utan mer för att det kändes som vi var två kylskåp som tränade yoga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar