Letting out some steam

Jag stör mig. Jag stör mig på personer som suger positiv energi ur mig. Människor som bara vill ha, ha, ha utan att ge något tillbaka. Människor som tar för givet att man ska göra som de vill. Som aldrig skulle ge något tillbaka.

Sådana personer skrämmer mig. De tar för givet att man ska ställa upp för dem. De blir arga om man ens tvekar. Jag gör som de vill fastän jag stör hjäl mig. Vill inte bråka. Vill inte reta dem.

Denna gången tvekade jag inför en otacksam människa och sade att jag inte var så sugen på att ställa upp. Att det var nästintill löjligt. Att det nog fanns bättre sätt att lösa detta. Kanske man ganska lätt kunde lösa det på något annat sätt? Ett mycket enklare sätt där jag slapp vända mig ut-och-in för att vara denna människa till lags?

Jag blev bemött av ilska. Häftiga andhämtningar. Svårkontrollerad vrede. Svettpärlor i pannan. Jag blev förvånad. Faktiskt. Lite tagen på sängen över att någon kunde ha så lite empati. Att någon inte alls såg det från min sida av saken. Jag retirerade. Kapitulerade. Vill inte bråka. Vill inte ha folk som surar i min närhet. Inte lönt att ha en konflikt över detta. Bättre att jag ställer upp. Så är alla nöjda och glada.

Utåt sett.

För jag är inte glad. Inom mig är jävligt irriterad. Jag känner mig utnyttjad och trampad på. Ett litet hat pyr inom mig. Kväver mig. Retar mig. Stör mig. Jag hoppas något ont ska hända dem.

Vill sy en voodoo-docka som föreställer denna person och sticka nålar i dockans ögon, hjärta och skrev. Jag vill koka deras barns vita, fluffiga kaniner och skratta högt av ren vällust när det upptäcks. Vill njuta av deras olycka. Vill att de ska få uppleva hemska saker som ger dem perspektiv på deras naiva, lilla själviska tillvaro. Så att de kanske lär sig att uppskatta snälla människor som hjälper till.

Det är så här jag börjar min torsdag. Underbart.