Jag hittade en hjälm i bagaget på min bil. Jennifer hittade videofunktionen på sin mobil. Rena rama julafton.
Hjälmlycka
Stockholms stadion i Malmö
fredag 29 juni 2007
torsdag 28 juni 2007
Mys på Gildas
Om ni, man eller kvinna, vill bli ompysslade och ha mysigt för en billig peng rekommenderar jag Gilda-skolan vid Gustav Adolfs torg här i Malmö. Det utbildar hudterapeuter där och det är eleverna som utför behandlingarna. Man kan även köpa presentkort och ge till bort. Det är alltid lika uppskattat.
Jag brukar gå dit med min syster. Först tar vi en lunch på stan, sedan ansiktbehandling, pedikyr och aroma helkroppsmassage på Gildas. Perfekt.
Klicka på länken nedan för att komma till deras hemsida:
Gilda Skolan
Jag brukar gå dit med min syster. Först tar vi en lunch på stan, sedan ansiktbehandling, pedikyr och aroma helkroppsmassage på Gildas. Perfekt.
Klicka på länken nedan för att komma till deras hemsida:
Gilda Skolan
Träningslivet dag 2
Igår kväll pratade jag med min syster i telefon och vi var rörande överens att vi skulle träna även idag, torsdag. Vi hade ju tränat igår och vi kände oss så duktiga.
När vi började diskutera tid för dagens träning kom vi fram till att det enda möjliga alternativet att träna samtidigt var kl 07.00 när de öppnade. Ja, ja, det är väl inga problem, tänkte vi. Detta är ju det nya livet. Träningslivet. Jag ignorerade fullständigt den lilla varningsklockan som ringde långt bak i huvudet. Istället började jag packa handduk, vattenflaska, diverse hygienartiklar med mera. Det var riktigt kul att gå omkring och fixa inför torsdagens träning. Kände mig hurtig och lite Jane Fonda-när-det-begav-sig-aktig. Gick och lade mig i rimlig tid och ställde klockan på 06.45, då jag skulle gå upp och även ringa och väcka Jennifer.
Helt plötsligt börjar mobilen tjuta och pipa. Va? Mitt i natten? Vem ringer nu? Yrvaken greppar jag mobiltelefonen och försöker få upp ögonlocken så pass mycket att jag kan se displayen. Kan för allt i världen inte förstå varför den ringer. Alarm? Men ställde inte jag det på kl 06.45? Vad är klockan? Eeeh, är hon 06.45? Fy fan, detta kan inte vara sant. Jag sätter hellre in en pistol i munnen och trycker av än att jag går upp och tränar nu.
Jag ringer min syster.
Hon: Zzzzzz... Jaaaa?
Jag (i ett käckt tonläge): Jaha, då var klockan kvart i sju. Sugen på att träna? Eller...?
Hon: Jag vill inte.
Jag: Nähä, vill du hellre sova lite till då?
Hon: Mmmm, gör det något? Du vill kanske träna?
Jag: Tja, det är väl okej. Vi tar igen det imorgon. Jag överlever.
Hon: Bra. Nu ska jag sova. Vi hörs senare.
Jag: Sov gott. Hejdå.
Hurra! Hurra! Hurra! Jag lägger mig ner i sängen igen, kryper in i det varma, sköna täcket och njuter av att jag får sova en timme till. Life is good.
Men imorgon bitti så ska vi faktiskt träna. Johodå.
När vi började diskutera tid för dagens träning kom vi fram till att det enda möjliga alternativet att träna samtidigt var kl 07.00 när de öppnade. Ja, ja, det är väl inga problem, tänkte vi. Detta är ju det nya livet. Träningslivet. Jag ignorerade fullständigt den lilla varningsklockan som ringde långt bak i huvudet. Istället började jag packa handduk, vattenflaska, diverse hygienartiklar med mera. Det var riktigt kul att gå omkring och fixa inför torsdagens träning. Kände mig hurtig och lite Jane Fonda-när-det-begav-sig-aktig. Gick och lade mig i rimlig tid och ställde klockan på 06.45, då jag skulle gå upp och även ringa och väcka Jennifer.
Helt plötsligt börjar mobilen tjuta och pipa. Va? Mitt i natten? Vem ringer nu? Yrvaken greppar jag mobiltelefonen och försöker få upp ögonlocken så pass mycket att jag kan se displayen. Kan för allt i världen inte förstå varför den ringer. Alarm? Men ställde inte jag det på kl 06.45? Vad är klockan? Eeeh, är hon 06.45? Fy fan, detta kan inte vara sant. Jag sätter hellre in en pistol i munnen och trycker av än att jag går upp och tränar nu.
Jag ringer min syster.
Hon: Zzzzzz... Jaaaa?
Jag (i ett käckt tonläge): Jaha, då var klockan kvart i sju. Sugen på att träna? Eller...?
Hon: Jag vill inte.
Jag: Nähä, vill du hellre sova lite till då?
Hon: Mmmm, gör det något? Du vill kanske träna?
Jag: Tja, det är väl okej. Vi tar igen det imorgon. Jag överlever.
Hon: Bra. Nu ska jag sova. Vi hörs senare.
Jag: Sov gott. Hejdå.
Hurra! Hurra! Hurra! Jag lägger mig ner i sängen igen, kryper in i det varma, sköna täcket och njuter av att jag får sova en timme till. Life is good.
Men imorgon bitti så ska vi faktiskt träna. Johodå.
onsdag 27 juni 2007
Ett gott skratt förlänger livet
Igår inhandlade jag ett styck träningskort. Mmm, du läste rätt. Träningskort. Ellen. Inhandlat. Jadå. Sedan köpte jag träningsskor och träningskläder. The whole shebang. Ska det vara ska det vara ordentligt.
Äntligen ska den sportiga människan i mig komma ut. Efter 32 års soffpotatisande. Har alltid anat att det någonstans djupt inom mig finns en sportig person som bara vill ut och springa, styrketräna och göra allt det där som alla duktiga hälsomänniskor gör. The time has come.
En gång vartannat år brukar detta scenario utspela sig. Jag får ett ryck och ska släppa ut min inre Blossom Tainton, köper träningskort (gärna årskort så det dras pengar från kontot varje månad långt efter att jag slutat träna), köper passande outfit, tränar i tre veckor och sedan börjar gymbesöken så smått rinna ut i sanden för att sedan utebli helt.
Well, well, denna gången är det andra bullar. Min syster har nämligen också köpt träningskort och jag tror och hoppas att hon har bättre karaktär än jag (helt omöjligt att ha sämre) och tar mig i örat och tvingar mig till gymmet.
Men kanske, kanske är det på riktigt denna gången. Mitt sportiga jag har kanske kommit för att stanna. Jag kanske kommer bli smal, brun (vältränade människor är alltid bruna), läcker och vältränad. Kanske till och med börjar delta i diverse fitnesstävlingar. Börjar kalla mig "Amazon" alternativt "Valkyria" och blir en av de kvinnliga gladiatorerna i "Gladiatorerna". Släpper tränings-dvd:er och designar egna träningskläder. Uppfinner helt nya träningsredskap. Blir Twinlabs ansikte och spokesperson utåt.
Hahahahahahahahahahahaha
Smärta
Har precis kommit hem efter att ha gjort en brasiliansk vaxning. Det känns just nu som om någon slitit huden från mitt underliv, hällt på bensin och sedan fjuttat på. Det brinner med andra ord. Men, märk väl, att detta är ingenting, i-n-g-e-n-t-i-n-g, jämfört mot den smärta jag fick uppleva under själva vaxningen.
Brasiliansk vaxning borde fan vara förbjudet enligt lag.
Brasiliansk vaxning borde fan vara förbjudet enligt lag.
tisdag 26 juni 2007
En midsommarnattsdröm
Peter m fl firar midsommar. Dekadensen var total. Helt underbart kul!
Klicka på länkarna nedan:
Midsommar 1
Midsommar 2
Klicka på länkarna nedan:
Midsommar 1
Midsommar 2
Livskvalitet
I torsdags var jag på ansiktsbehandling och kroppspeeling. Jag skulle helt enkelt unna mig att koppla av och bli ompysslad en stund.
Kommer in på salongen, väntar några minuter och blir snart uppkallad. Tjejen som ska utföra behandlingarna är liten, nätt, blond och käck sak. Hennes överläpp är blank, spänd, gigantisk och står ut om en anknäbb. Det helt klart klart att hon injicerat något, eller någon, i läpparna nyligen. Hon säger åt mig att ta av mig kläderna och lägga mig på en bädd. Knappt har jag lagt mig innan hon börjar pipa som en liten spädgris.
Hon: Iiiiih, vad många brustna blodkärl du har på benen!
Jag: Mmm (håll käften).
Hon: Nä, men allvarligt, detta borde du göra något åt.
Jag: Mmm (släpp det för helvete).
Hon: Det finns ju laser. Så här kan du ju inte gå omkring.
Jag: Jag vet (jag hatar henne).
Hon: Du kan nog till och med få remiss. Säg att du lider psykiskt av detta.
Jag: Jaså? Gud, vad bra. Det ska jag kolla upp (det psykiska lidandet började när du öppnade käften, flicka lilla).
Hon fortsätter älta om mina brustna blodkärl ett tag till, men byter sedan ämne. Torkar titt som tätt den spända överläppen från, vad jag gissar är, svett. Hon börjar nu berätta om sin flytt till Malmö, om sin ex-pojkvän och om hur hon lämnade honom, att hennes föräldrar mycket väl kan tänka sig att flytta till Skåne nu på äldre dagar yada, yada, yada.
Helt plötsligt tystnar hon. För att sedan utropa:
Hon: Men guuuuuuuud, vad många blåmärken du har!
Jag (måttligt road): Ja, jag får väldigt lätt blåmärken.
Hon: Uuuuusch, det borde du kolla upp.
Jag: Jag har fått det efter min mamma. Min syster får också lätt blåmärken (ska hon aldrig sluta?).
Hon: Då får du skälla på din mamma och klaga på de dåliga generna. Hihihi.
Jag: Ja, det ska jag göra (ditt blåsta helvete).
Hon: Gå till vårdcentralen och kolla så du inte saknar något ämne i kroppen. Jag fick jättelätt blåmärken när jag var liten och då sade de att det var något jag saknade. Jag minns inte vad det var nu.. (en hjärna kanske?).
Jag: Ja, jag ska kolla upp det (gör vad som helst bara hon blir tyst).
Sedan låter hon saken bero och börjar av någon jävla anledning berätta att hennes kille tycker det är kul att bära omkring på henne för att han är så stor och stark och hon är så liten och nätt. (Jag betalar alltså för att lyssna detta svammel.) Sedan börjar hon igen:
Hon: Hrm, röker du? (mycket anklagande tonläge)
Jag: Mmm (snälla, sluta!).
Hon: Det syns.
Jag: Ojdå, det är ju inte bra (snälla, snälla, bara låt mig koppla av!).
Hon: Rökning är inte bra för hyn.
Jag: Jag vet det (ge dig, för fan)
Hon: Du borde kanske sluta röka.
Jag: Ja, det har du rätt i (lägg av nu, Antikrist).
Hon: Det är ju dumt att se tio år äldre ut än vad man är.
Touché. Schack matt. Game over.
Efter detta sade jag inte ett ord. Vet inte ens om hon märkte det. Hon var dock bra på en sak.
Att ta betalt.
Kommer in på salongen, väntar några minuter och blir snart uppkallad. Tjejen som ska utföra behandlingarna är liten, nätt, blond och käck sak. Hennes överläpp är blank, spänd, gigantisk och står ut om en anknäbb. Det helt klart klart att hon injicerat något, eller någon, i läpparna nyligen. Hon säger åt mig att ta av mig kläderna och lägga mig på en bädd. Knappt har jag lagt mig innan hon börjar pipa som en liten spädgris.
Hon: Iiiiih, vad många brustna blodkärl du har på benen!
Jag: Mmm (håll käften).
Hon: Nä, men allvarligt, detta borde du göra något åt.
Jag: Mmm (släpp det för helvete).
Hon: Det finns ju laser. Så här kan du ju inte gå omkring.
Jag: Jag vet (jag hatar henne).
Hon: Du kan nog till och med få remiss. Säg att du lider psykiskt av detta.
Jag: Jaså? Gud, vad bra. Det ska jag kolla upp (det psykiska lidandet började när du öppnade käften, flicka lilla).
Hon fortsätter älta om mina brustna blodkärl ett tag till, men byter sedan ämne. Torkar titt som tätt den spända överläppen från, vad jag gissar är, svett. Hon börjar nu berätta om sin flytt till Malmö, om sin ex-pojkvän och om hur hon lämnade honom, att hennes föräldrar mycket väl kan tänka sig att flytta till Skåne nu på äldre dagar yada, yada, yada.
Helt plötsligt tystnar hon. För att sedan utropa:
Hon: Men guuuuuuuud, vad många blåmärken du har!
Jag (måttligt road): Ja, jag får väldigt lätt blåmärken.
Hon: Uuuuusch, det borde du kolla upp.
Jag: Jag har fått det efter min mamma. Min syster får också lätt blåmärken (ska hon aldrig sluta?).
Hon: Då får du skälla på din mamma och klaga på de dåliga generna. Hihihi.
Jag: Ja, det ska jag göra (ditt blåsta helvete).
Hon: Gå till vårdcentralen och kolla så du inte saknar något ämne i kroppen. Jag fick jättelätt blåmärken när jag var liten och då sade de att det var något jag saknade. Jag minns inte vad det var nu.. (en hjärna kanske?).
Jag: Ja, jag ska kolla upp det (gör vad som helst bara hon blir tyst).
Sedan låter hon saken bero och börjar av någon jävla anledning berätta att hennes kille tycker det är kul att bära omkring på henne för att han är så stor och stark och hon är så liten och nätt. (Jag betalar alltså för att lyssna detta svammel.) Sedan börjar hon igen:
Hon: Hrm, röker du? (mycket anklagande tonläge)
Jag: Mmm (snälla, sluta!).
Hon: Det syns.
Jag: Ojdå, det är ju inte bra (snälla, snälla, bara låt mig koppla av!).
Hon: Rökning är inte bra för hyn.
Jag: Jag vet det (ge dig, för fan)
Hon: Du borde kanske sluta röka.
Jag: Ja, det har du rätt i (lägg av nu, Antikrist).
Hon: Det är ju dumt att se tio år äldre ut än vad man är.
Touché. Schack matt. Game over.
Efter detta sade jag inte ett ord. Vet inte ens om hon märkte det. Hon var dock bra på en sak.
Att ta betalt.
måndag 25 juni 2007
Tyst vittne
Jag har fått klara instruktioner (hot) att inte berätta om detta årets midsommarfirande på bloggen. Då kan ni ju ana vilken nivå det låg på.
Tog väldigt fina bilder med min mobiltelefon, men kan tyvärr inte lägga ut dem på bloggen. Mobilen gick sönder när den blev föll från terassen på sjätte våningen.
Däremot har Jennifer ett par skojiga filmer i sin mobil från den aktuella kvällen. Dessa ska jag lägga ut.
Om inte någon hotar mig.
Tog väldigt fina bilder med min mobiltelefon, men kan tyvärr inte lägga ut dem på bloggen. Mobilen gick sönder när den blev föll från terassen på sjätte våningen.
Däremot har Jennifer ett par skojiga filmer i sin mobil från den aktuella kvällen. Dessa ska jag lägga ut.
Om inte någon hotar mig.
lördag 23 juni 2007
onsdag 20 juni 2007
Peter?!
Peter, nu har jag försökt ringa dig både på din fasta jobbtelefon, din jobbmobil och din privata mobil. Har även mailat dig. Svara för helvete!
Inga bröllop och en begravning
Igår var det spännande, obehagligt och sorgligt. Jag hjälpte Håkan på en begravning. Mannen som hade dött var bar 42 år gammal och det var ca 150 personer i kyrkan. De flesta i samma ålder som den avlidne. Dramatiskt.
Det skulle börja klockan två, men flöjtisten som skulle spela första stycket musik var försenad och hade som grädden på moset fastnat i broöppningen i Höllviken.
Klockan blev två, kyrkklockorna slutade spela och det blev tyst. Prästen rusar ner till kyrkovaktmästaren, Håkan och mig. Håkan löser det temporärt genom att låta organisten börja spela sorgsen orgelmusik. Han konstaterar att det finnns inga sidodörr framme i kyrkan vilket innebär att flöjtisten måste gå längs hela mittgången, förbi alla, när han väl dyker upp. Ångest.
Efter tio minuters sorgsen orgelmusik kommer prästen farande bak till oss i kyrkan igen och väser att folk börjar bli otåliga och att han ger det en minut till, sedan sätter han igång ceremonin utan att flöjtisten spelat. Jag befinner mig längst bak på en kyrkbänk , sitter på mina händer och gungar fram och tillbaka av stress. Detta får ju inte hända. På en begravning måste allt klaffa. Så satans pinsamt.
När en minut gått ställer sig prästen längst fram, organisten slutar spela och det blir helt tyst i kyrkan. Prästen ska precis öppna munnen då kyrkporten öppnas och en stor flöjt (han har monterat ihop den i bilen under broöppningen) och dess ägare kommer in. Samtliga i kyrkan vänder sig om och följer honom med blicken när han går (halvspringer) längs mittgången. När han är framme ställer han sig direkt och börjar spela. Han spelar så sagolikt vackert att efter några sekunder har man glömt att han var sen till begravningen.
Efter detta blir det klump i halsen. Den avlidnes brorsdotter, cirka tretton år gammal, går fram och sjunger en fin sång. Alla i kyrkan börjar snyfta, snörvla och snyta sig. Jobbigt.
Det är en mycket märklig känsla att befinna sig på en begravning utan att vara deltagare och utan att ha någon relation till någon där, att inte ens veta hur den avlidne såg ut. Känns väldigt märkligt.
Ja, det var min tisdag. Nu ska jag köra igång med onsdagen. Den börjar med 400 badbollar som ska tryckas. Inte lika spännande alls.
Det skulle börja klockan två, men flöjtisten som skulle spela första stycket musik var försenad och hade som grädden på moset fastnat i broöppningen i Höllviken.
Klockan blev två, kyrkklockorna slutade spela och det blev tyst. Prästen rusar ner till kyrkovaktmästaren, Håkan och mig. Håkan löser det temporärt genom att låta organisten börja spela sorgsen orgelmusik. Han konstaterar att det finnns inga sidodörr framme i kyrkan vilket innebär att flöjtisten måste gå längs hela mittgången, förbi alla, när han väl dyker upp. Ångest.
Efter tio minuters sorgsen orgelmusik kommer prästen farande bak till oss i kyrkan igen och väser att folk börjar bli otåliga och att han ger det en minut till, sedan sätter han igång ceremonin utan att flöjtisten spelat. Jag befinner mig längst bak på en kyrkbänk , sitter på mina händer och gungar fram och tillbaka av stress. Detta får ju inte hända. På en begravning måste allt klaffa. Så satans pinsamt.
När en minut gått ställer sig prästen längst fram, organisten slutar spela och det blir helt tyst i kyrkan. Prästen ska precis öppna munnen då kyrkporten öppnas och en stor flöjt (han har monterat ihop den i bilen under broöppningen) och dess ägare kommer in. Samtliga i kyrkan vänder sig om och följer honom med blicken när han går (halvspringer) längs mittgången. När han är framme ställer han sig direkt och börjar spela. Han spelar så sagolikt vackert att efter några sekunder har man glömt att han var sen till begravningen.
Efter detta blir det klump i halsen. Den avlidnes brorsdotter, cirka tretton år gammal, går fram och sjunger en fin sång. Alla i kyrkan börjar snyfta, snörvla och snyta sig. Jobbigt.
Det är en mycket märklig känsla att befinna sig på en begravning utan att vara deltagare och utan att ha någon relation till någon där, att inte ens veta hur den avlidne såg ut. Känns väldigt märkligt.
Ja, det var min tisdag. Nu ska jag köra igång med onsdagen. Den börjar med 400 badbollar som ska tryckas. Inte lika spännande alls.
lördag 16 juni 2007
fredag 15 juni 2007
Håkans VIP-kort
Han har sparat det. Fotograferat det. Frågan är om han går omkring med det runt halsen fortfarande?
torsdag 14 juni 2007
Håkan åker racerbil
Håkan var i helgen på en Ferrari-happening med sin chef. Denna skedde på Sturup.
Det är en strålande dag och Håkan har till och med fått ett snöre runt halsen med ett plastkort som visar att han är VIP-gäst på tillställningen. Lite stolt är han allt.
Man kan denna dag i ett lotteri vinna en åktur i en Ferrari på Sturup Raceway. Vinnaren ska dras i restaurangen där det även bjuds på tilltugg och dricka.
Då Håkan går in i restaurangen är det första han ser en kvinna som sitter på golvet och kräks i en spypåse. Han blir snart informerad om att hon precis åkt en Ferrari-tur och att det bevisligen gick undan. Håkan förstår nu varför det fanns spypåsar strategiskt placerade i bilarna han precis varit och tittat på. "Fy fan, vad det måste gå undan om folk kaskadkräker av det" hinner han tänka men blir avbruten av att han hör sitt eget namn ropas ut i högtalarna.
"...och vinnare av åkturen i en Ferrari på Sturup Raceway är...
...Håkan Malmberg!"
Håkan reflekterar över två saker i detta läge:
1. Första gången han någonsin vinner någonting så är det en biltur som troligtvis kommer att sluta med att han kräker ner sig fullständigt. Eller dör. Eller bägge.
2. Hur fan ska han ta sig ur detta?
Han försöker i detta läge desperat skänka bort åkturen till sin chef som bara skrattar och säger att det är klart Håkan ska passa på att åka. Det blir säkert jättekul. Inte för att chefen själv har upplevt det, men ändå.
Innan Håkan vet ordet av sitter han i en Ferrari iförd i en vit hjälm.
Nu jävlar blir det åka av. Håkans naglar borrar sig i ett tidigt skede djupt in i instrumentpanelen. När det kommer en 90-gradig kurva och Håkan känner med hela sitt väsen att nu borde man nog fan bromsa, ja då gasar föraren upp ännu mer. För att sedan mitt i kurvan tvärnita, glida och komma ur den på så sätt.
Håkans liv passerar i revy och han börjar nu fundera på vad fan som händer om föraren plötsligt av någon anledning skulle förlora medvetandet. Ska Håkan då börja slita den medvetslöse förarens ben då i hopp om att få foten av gaspedalen? Hjälper det? Handbromsen kan ju bara vara ett skämt i denna bil. Eller? Är han dödsdömd?
Snart är åkturen över och Håkan är lycklig över att han är vid liv. Ännu lyckligare är han över att han inte kaskadkräker. Dock har han synnerligen svårt att lägga upp tilltugg på tallriken då de ofrivilliga skakningarna efter åkturen begränsar honom kraftigt.
I love Håkan.
Det är en strålande dag och Håkan har till och med fått ett snöre runt halsen med ett plastkort som visar att han är VIP-gäst på tillställningen. Lite stolt är han allt.
Man kan denna dag i ett lotteri vinna en åktur i en Ferrari på Sturup Raceway. Vinnaren ska dras i restaurangen där det även bjuds på tilltugg och dricka.
Då Håkan går in i restaurangen är det första han ser en kvinna som sitter på golvet och kräks i en spypåse. Han blir snart informerad om att hon precis åkt en Ferrari-tur och att det bevisligen gick undan. Håkan förstår nu varför det fanns spypåsar strategiskt placerade i bilarna han precis varit och tittat på. "Fy fan, vad det måste gå undan om folk kaskadkräker av det" hinner han tänka men blir avbruten av att han hör sitt eget namn ropas ut i högtalarna.
"...och vinnare av åkturen i en Ferrari på Sturup Raceway är...
...Håkan Malmberg!"
Håkan reflekterar över två saker i detta läge:
1. Första gången han någonsin vinner någonting så är det en biltur som troligtvis kommer att sluta med att han kräker ner sig fullständigt. Eller dör. Eller bägge.
2. Hur fan ska han ta sig ur detta?
Han försöker i detta läge desperat skänka bort åkturen till sin chef som bara skrattar och säger att det är klart Håkan ska passa på att åka. Det blir säkert jättekul. Inte för att chefen själv har upplevt det, men ändå.
Innan Håkan vet ordet av sitter han i en Ferrari iförd i en vit hjälm.
Nu jävlar blir det åka av. Håkans naglar borrar sig i ett tidigt skede djupt in i instrumentpanelen. När det kommer en 90-gradig kurva och Håkan känner med hela sitt väsen att nu borde man nog fan bromsa, ja då gasar föraren upp ännu mer. För att sedan mitt i kurvan tvärnita, glida och komma ur den på så sätt.
Håkans liv passerar i revy och han börjar nu fundera på vad fan som händer om föraren plötsligt av någon anledning skulle förlora medvetandet. Ska Håkan då börja slita den medvetslöse förarens ben då i hopp om att få foten av gaspedalen? Hjälper det? Handbromsen kan ju bara vara ett skämt i denna bil. Eller? Är han dödsdömd?
Snart är åkturen över och Håkan är lycklig över att han är vid liv. Ännu lyckligare är han över att han inte kaskadkräker. Dock har han synnerligen svårt att lägga upp tilltugg på tallriken då de ofrivilliga skakningarna efter åkturen begränsar honom kraftigt.
I love Håkan.
onsdag 13 juni 2007
Humor
Någon har alltså gått förbi dessa bilar, lagt ihop nummerplåtarna till ett ord, tagit en bild och lagt ut på nätet. Imponerande. Och härligt pubertalt.
Suck
Jeanette berättade precis att hon läst att pollenalllergi kombinerat med vin kan resultera i astma.
Aldrig får man vara glad.
Aldrig får man vara glad.
Jobbigt
Jag är så jävla allergisk. Mot gräspollen. Kan inte sova på nätterna. Ligger snyter mig och det känns som det sitter någon med en fjäder och kitttlar mig i näsan. Konstant. Ögonen kliar och är torra och varma. Tar tre gånger den rekommenderade dosen pollenmedicin och ändå hjälper den bara ett litet tag. Nu är jag trött och killig i min rinniga näsa.
Vill att det ska komma ett regn så all pollen lägger sig. Kollade upp pollenprognosen precis. Jävligt upplyftande.
Prognos för perioden tis 12 - ons 13 jun:
Höga halter av gräspollen väntas.
Kukelikuken.
Vill att det ska komma ett regn så all pollen lägger sig. Kollade upp pollenprognosen precis. Jävligt upplyftande.
Prognos för perioden tis 12 - ons 13 jun:
Höga halter av gräspollen väntas.
Kukelikuken.
tisdag 12 juni 2007
Skärselden
Ja, vi skulle ju som sagt bada denna varma och sköna kväll.
Min syster påpekade att hon behövde köpa en bikini. Jag tänkte att det skulle jag minsann också behöva. Bikini 2007. Sexig, elegant, utmanande, klassisk. Supersnygg helt enkelt.
Glada i hågen tog vi oss först H&M där vi snabbt konstaterade att det bara fanns pyttesmå trekantsbikini-bh:ar utan byglar. Aj, aj, aj. Då ingen av oss har en kroppsbyggnad som påminner det minsta om Nicole Richies fortsatte vi till Lindex. På Lindex fanns det massor av potentiella och snygga bikinis.
Vi samlade på oss varsitt gäng och gick in i varsitt provrum. Där började helvetet. Speglar överallt. Fick av mig mina kläder och började granska mig själv från topp till tå. Bakifrån. Herrejesus.
Jag går på fullaste allvar omkring och tror att jag ser ut som när jag var tjugotre år gammal. Eller trodde rättare sagt. Jag ser ju för fan ut som min mamma. Nej, fel, som min mormor. Fuck.
Svetten började lacka och paniken höll på att ta över, men jag grupperade om och tänkte att när rätt bikini väl kommer på kommer jag se ut som Ursula Andress i "Agent 007 med rätt att döda".
Jag kunde inte ha mer fel.
Fick på mig bikini nummer ett, den som var snyggast (på galge) och stod helt mållös och stirrade på mig själv i speglarna. Det såg ut som det var storbak på gång och någon hade varit på skämthumör och pressat in den vita degen i en bikini. Jag började skratta högt i provhytten. Samtidigt hör jag min syster stöna högt av missnöje i hytten brevid. Hon svor som en sjöman och påtalade att hon kände att en migrän var i antågande. Efter några sekunder kröp det fram att hon försökte undvika kvällens strandbesök. Jag var inte sen att hänga på. Så vi ringde Michael och Paul och förklarade att vi helt enkelt insett att vi är blekfeta och medelålders och att vi behövde smälta detta faktum innan vi går till stranden. Det blev chockerande nog inga inköp av bikinis.
Jennifer funderar starkt på att ha på sig t-shirt när hon badar i sommar. Jag tycker detta är en briljant idé och kan mycket väl tänka mig att följa hennes exempel.
Min syster påpekade att hon behövde köpa en bikini. Jag tänkte att det skulle jag minsann också behöva. Bikini 2007. Sexig, elegant, utmanande, klassisk. Supersnygg helt enkelt.
Glada i hågen tog vi oss först H&M där vi snabbt konstaterade att det bara fanns pyttesmå trekantsbikini-bh:ar utan byglar. Aj, aj, aj. Då ingen av oss har en kroppsbyggnad som påminner det minsta om Nicole Richies fortsatte vi till Lindex. På Lindex fanns det massor av potentiella och snygga bikinis.
Vi samlade på oss varsitt gäng och gick in i varsitt provrum. Där började helvetet. Speglar överallt. Fick av mig mina kläder och började granska mig själv från topp till tå. Bakifrån. Herrejesus.
Jag går på fullaste allvar omkring och tror att jag ser ut som när jag var tjugotre år gammal. Eller trodde rättare sagt. Jag ser ju för fan ut som min mamma. Nej, fel, som min mormor. Fuck.
Svetten började lacka och paniken höll på att ta över, men jag grupperade om och tänkte att när rätt bikini väl kommer på kommer jag se ut som Ursula Andress i "Agent 007 med rätt att döda".
Jag kunde inte ha mer fel.
Fick på mig bikini nummer ett, den som var snyggast (på galge) och stod helt mållös och stirrade på mig själv i speglarna. Det såg ut som det var storbak på gång och någon hade varit på skämthumör och pressat in den vita degen i en bikini. Jag började skratta högt i provhytten. Samtidigt hör jag min syster stöna högt av missnöje i hytten brevid. Hon svor som en sjöman och påtalade att hon kände att en migrän var i antågande. Efter några sekunder kröp det fram att hon försökte undvika kvällens strandbesök. Jag var inte sen att hänga på. Så vi ringde Michael och Paul och förklarade att vi helt enkelt insett att vi är blekfeta och medelålders och att vi behövde smälta detta faktum innan vi går till stranden. Det blev chockerande nog inga inköp av bikinis.
Jennifer funderar starkt på att ha på sig t-shirt när hon badar i sommar. Jag tycker detta är en briljant idé och kan mycket väl tänka mig att följa hennes exempel.
måndag 11 juni 2007
Bada
Jag vill bada! Är så in i helvetes varm! Jennifer och jag ska bada ikväll. Kanske blir kämpinge. Den som vill får följa med.
Feeling hot, hot, hot
Idag ska det bli 28 grader. Imorgon också. Jesus Kristus.
Jag svettas redan som en gris. Känner mig som min mamma när det är varmt ute. Förutom att stöna, pusta och stånka försöker jag precis som hon med konststycket att blåsa med munnen och rikta läpparna mot pannan för att fläkta mig. Mycket, mycket kortsiktig lösning på problemet, det vill jag lova.
Igår tog jag för övrigt årets första dopp! Jadå. Var jag ute och promenerade med Stefan och var på väg hem från Västra Hamnen då jag sade att jag måste känna på vattnet. Så vi gick ned till strandkanten på Ribban och det var så skönt i vattnet att det slutade med att vi badade bägge två. Helt underbart. Jag vill bada ikväll igen.
Men först måste jag arbeta.
Yabba-Dabba-Doo!
Jag svettas redan som en gris. Känner mig som min mamma när det är varmt ute. Förutom att stöna, pusta och stånka försöker jag precis som hon med konststycket att blåsa med munnen och rikta läpparna mot pannan för att fläkta mig. Mycket, mycket kortsiktig lösning på problemet, det vill jag lova.
Igår tog jag för övrigt årets första dopp! Jadå. Var jag ute och promenerade med Stefan och var på väg hem från Västra Hamnen då jag sade att jag måste känna på vattnet. Så vi gick ned till strandkanten på Ribban och det var så skönt i vattnet att det slutade med att vi badade bägge två. Helt underbart. Jag vill bada ikväll igen.
Men först måste jag arbeta.
Yabba-Dabba-Doo!
söndag 10 juni 2007
U-landsproblem
Igårkväll var vattnet avstängt. Jag hade alltså ingen tillgång till vatten. Detta kan man kalla u-landsproblem.
fredag 8 juni 2007
5-0 till Sverige
Härom kvällen grillade vi och kollade Sverige-Island hos Michael och Mia. Både gott och mysigt. Hade det blivit 6-0 hade jag vunnit 4500 kronor. Men det finns värre saker.
Hypokondri
Har varit hemma ett par dagar och vilat min arma kropp. När jag vaknade i tisdags hade jag vansinnigt ont i det vänstra skulderområdet. Det gjorde till och med ont när jag andades. Inte bra. Fick rulla ur sängen sidleds. Inte alls skönt.
Ringde vårdcentralen, satt i kö i tjugo minuter och fick till slut prata med Anki, sjuksköterska. Hon började ställa diverse frågor och jag fick mer och mer panik.
Blev jag kallsvettig av smärta? Hade jag mått illa? Stickningar i armen? Stickningar i nacken? Ont i hjärtat? Yrsel? Jag försökte till slut övertala henne om att det det säkert bara var någon slags muskelinflammation ellet något, men Anki the Sjuksköterska gav sig inte. Hon berättade om symptom för hjärtinfarkter (va?!) på kvinnor och berättade statistik med mera. Om jag fick några symptom skulle jag åka raka vägen till akuten. Jag mumlade något om att massage kanske skulle hjälpa, och hon sade att det kunde jag ju prova och om det inte blev bättre höra av mig igen.
När jag lade på luren fick jag alla symptom samtidigt. Så klart. Kände mig kallsvettig och började må illa. Stack det inte lite i vänstra armen också? Bäst jag satte mig ner, yrseln var ju så påtagande.
Efter en stunds tröst- och krissamtal med nära och kära konstaterade jag att det var nog inte så allvarligt trots allt. Idag känns det bra och i eftermiddag ska jag få massage. Och så är det fredag. Jätteskönt!
Ringde vårdcentralen, satt i kö i tjugo minuter och fick till slut prata med Anki, sjuksköterska. Hon började ställa diverse frågor och jag fick mer och mer panik.
Blev jag kallsvettig av smärta? Hade jag mått illa? Stickningar i armen? Stickningar i nacken? Ont i hjärtat? Yrsel? Jag försökte till slut övertala henne om att det det säkert bara var någon slags muskelinflammation ellet något, men Anki the Sjuksköterska gav sig inte. Hon berättade om symptom för hjärtinfarkter (va?!) på kvinnor och berättade statistik med mera. Om jag fick några symptom skulle jag åka raka vägen till akuten. Jag mumlade något om att massage kanske skulle hjälpa, och hon sade att det kunde jag ju prova och om det inte blev bättre höra av mig igen.
När jag lade på luren fick jag alla symptom samtidigt. Så klart. Kände mig kallsvettig och började må illa. Stack det inte lite i vänstra armen också? Bäst jag satte mig ner, yrseln var ju så påtagande.
Efter en stunds tröst- och krissamtal med nära och kära konstaterade jag att det var nog inte så allvarligt trots allt. Idag känns det bra och i eftermiddag ska jag få massage. Och så är det fredag. Jätteskönt!
tisdag 5 juni 2007
Kärleksmums
I lördags var vi som sagt hemma hos Michael på raj-raj. Framåt natten började vi prata om Michael (alltid lika tacksamt) och några anekdoter berättades för andra gäster. En av de mer rumsrena anekdoterna som dök upp heter "Kärleksmums-incidenten".
Kärleksmums-incidenten
Denna händelse utspelade sig för några år sedan. Michael var alltså över tjugo år gammal.
En dag när Michael kommer hem noterar han att någon hängt en påse på grannens dörrhandtag. Nyfiken som han är tittar han i påsen. I denna finns det en GB-glass Big Pack-låda. Nyfikenheten tar fullständigt överhanden och Michael öppnar lådan. I denna ligger hans favoritkakor - kärleksmums, aka mockarutor.
Här hade en normalt funtad person suckat, fått ökad salivavsöndring, drömt sig bort, stängt lådan och hängt tillbaka påsen. Men inte Michael, inte. Icke sa Nicke.
Nej då, Michael, han avlägsnar istället påsen från grannens dörrhandtag, tar med sig denna till sin egen lägenhet, tar ut lådan, öppnar den och börjar äta kärleksmums så det står härliga till. Efter en stund börjar han bli mätt, men det är så gott att han då börjar skrapa av kokosen och det geggiga på ovansidan med tänderna istället för att äta hela kakor.
När han till slut blir proppmätt får han dåligt samvete och inser vad han har gjort. Ångesten och skammen gör att han får lite panik. Nu är goda råd dyra.
Michael kommer på en lösning. Han packar ner de avskrapade kakorna i lådan igen, stänger locket, lägger lådan i påsen, hänger påsen på grannens dörr, går in i in egen lägenhet igen och låtsas som ingenting.
Genialt?
Kanske inte.
Nämnde jag att han var över tjugo år gammal när detta hände..?
Kärleksmums-incidenten
Denna händelse utspelade sig för några år sedan. Michael var alltså över tjugo år gammal.
En dag när Michael kommer hem noterar han att någon hängt en påse på grannens dörrhandtag. Nyfiken som han är tittar han i påsen. I denna finns det en GB-glass Big Pack-låda. Nyfikenheten tar fullständigt överhanden och Michael öppnar lådan. I denna ligger hans favoritkakor - kärleksmums, aka mockarutor.
Här hade en normalt funtad person suckat, fått ökad salivavsöndring, drömt sig bort, stängt lådan och hängt tillbaka påsen. Men inte Michael, inte. Icke sa Nicke.
Nej då, Michael, han avlägsnar istället påsen från grannens dörrhandtag, tar med sig denna till sin egen lägenhet, tar ut lådan, öppnar den och börjar äta kärleksmums så det står härliga till. Efter en stund börjar han bli mätt, men det är så gott att han då börjar skrapa av kokosen och det geggiga på ovansidan med tänderna istället för att äta hela kakor.
När han till slut blir proppmätt får han dåligt samvete och inser vad han har gjort. Ångesten och skammen gör att han får lite panik. Nu är goda råd dyra.
Michael kommer på en lösning. Han packar ner de avskrapade kakorna i lådan igen, stänger locket, lägger lådan i påsen, hänger påsen på grannens dörr, går in i in egen lägenhet igen och låtsas som ingenting.
Genialt?
Kanske inte.
Nämnde jag att han var över tjugo år gammal när detta hände..?
Världens godaste efterrätt
Nu ska det bakas, det vill jag lova. Mia hade lagt in receptet på desserten från i lördags som kommentar här på bloggen igår och jag anser att vi måste sprida detta underbara. So here it goes:
Plåttårta
3 äggulor
1 1/2dl socker
2 dl mjöl
4 tsk bakpulver
1/2dl smält smör
5 msk mjölk
ca 3tsk vaniljsocker
3 äggvitor
2 1/2 dl socker
Vispa äggulor och socker rätt länge, blanda ihop de torra ingredienserna (förutom sockret som står sist då) Med risk för att låta som din gamla hemkunskapslärarinna, blanda ut bakpulvret med lite av mjölet först och sen med resten. Vispa ihop äggsmeten med mjölblandningen + inte allt för varmt smör + mjölk. Bred ut på en långpanna. Vispa äggvitor i ca 7 minuter. Vänd ner sockret försiktigt, det behöver inte blandas så noga. Åh sen ut på den andra smeten åh flagad mandel strösslas över åh 200 grader, 20 minuter, servera med vispad grädde åh en massa frukt efter eget tycke och smak. Fint.
Tack Mia.
Plåttårta
3 äggulor
1 1/2dl socker
2 dl mjöl
4 tsk bakpulver
1/2dl smält smör
5 msk mjölk
ca 3tsk vaniljsocker
3 äggvitor
2 1/2 dl socker
Vispa äggulor och socker rätt länge, blanda ihop de torra ingredienserna (förutom sockret som står sist då) Med risk för att låta som din gamla hemkunskapslärarinna, blanda ut bakpulvret med lite av mjölet först och sen med resten. Vispa ihop äggsmeten med mjölblandningen + inte allt för varmt smör + mjölk. Bred ut på en långpanna. Vispa äggvitor i ca 7 minuter. Vänd ner sockret försiktigt, det behöver inte blandas så noga. Åh sen ut på den andra smeten åh flagad mandel strösslas över åh 200 grader, 20 minuter, servera med vispad grädde åh en massa frukt efter eget tycke och smak. Fint.
Tack Mia.
måndag 4 juni 2007
M-å-n-d-a-g
Idag jag trött som ett helt ålderdomshem. Har pollenallergi och vill ta ut mina ögon och skölja dem i kallt vatten.
Jennifer ringde mig precis och var upprörd för att hon hade drömt att jag var försvunnen. Hon, mamma och pappa höll tydligen på att leta efter mig på öppna fält, åkrar och i buskar (?). Nu vill hon låsa in mig för att förebygga att detta händer på riktigt.
Psycho-sister.
Jennifer ringde mig precis och var upprörd för att hon hade drömt att jag var försvunnen. Hon, mamma och pappa höll tydligen på att leta efter mig på öppna fält, åkrar och i buskar (?). Nu vill hon låsa in mig för att förebygga att detta händer på riktigt.
Psycho-sister.
söndag 3 juni 2007
Saturday Night
Igår hade Michael födelsedagsfest. Grillning, rafflande fotbollsmatch och världens genom tidenas godaste dessert fick jag bland annat uppleva. Very nice.
fredag 1 juni 2007
Yes, please!
Fantiserar just nu om att jag sitter på en uteservering mittemot dessa stiliga män. Min syster kan också få vara med. Jag tar fotot med min mobil för att lägga ut på min blogg. De lyssnar på Jennifer när hon berättar om hur underbar hennes storasyster är.
Mycket angenämt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)