Igår var det spännande, obehagligt och sorgligt. Jag hjälpte Håkan på en begravning. Mannen som hade dött var bar 42 år gammal och det var ca 150 personer i kyrkan. De flesta i samma ålder som den avlidne. Dramatiskt.
Det skulle börja klockan två, men flöjtisten som skulle spela första stycket musik var försenad och hade som grädden på moset fastnat i broöppningen i Höllviken.
Klockan blev två, kyrkklockorna slutade spela och det blev tyst. Prästen rusar ner till kyrkovaktmästaren, Håkan och mig. Håkan löser det temporärt genom att låta organisten börja spela sorgsen orgelmusik. Han konstaterar att det finnns inga sidodörr framme i kyrkan vilket innebär att flöjtisten måste gå längs hela mittgången, förbi alla, när han väl dyker upp. Ångest.
Efter tio minuters sorgsen orgelmusik kommer prästen farande bak till oss i kyrkan igen och väser att folk börjar bli otåliga och att han ger det en minut till, sedan sätter han igång ceremonin utan att flöjtisten spelat. Jag befinner mig längst bak på en kyrkbänk , sitter på mina händer och gungar fram och tillbaka av stress. Detta får ju inte hända. På en begravning måste allt klaffa. Så satans pinsamt.
När en minut gått ställer sig prästen längst fram, organisten slutar spela och det blir helt tyst i kyrkan. Prästen ska precis öppna munnen då kyrkporten öppnas och en stor flöjt (han har monterat ihop den i bilen under broöppningen) och dess ägare kommer in. Samtliga i kyrkan vänder sig om och följer honom med blicken när han går (halvspringer) längs mittgången. När han är framme ställer han sig direkt och börjar spela. Han spelar så sagolikt vackert att efter några sekunder har man glömt att han var sen till begravningen.
Efter detta blir det klump i halsen. Den avlidnes brorsdotter, cirka tretton år gammal, går fram och sjunger en fin sång. Alla i kyrkan börjar snyfta, snörvla och snyta sig. Jobbigt.
Det är en mycket märklig känsla att befinna sig på en begravning utan att vara deltagare och utan att ha någon relation till någon där, att inte ens veta hur den avlidne såg ut. Känns väldigt märkligt.
Ja, det var min tisdag. Nu ska jag köra igång med onsdagen. Den börjar med 400 badbollar som ska tryckas. Inte lika spännande alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar