Igår kväll pratade jag med min syster i telefon och vi var rörande överens att vi skulle träna även idag, torsdag. Vi hade ju tränat igår och vi kände oss så duktiga.
När vi började diskutera tid för dagens träning kom vi fram till att det enda möjliga alternativet att träna samtidigt var kl 07.00 när de öppnade. Ja, ja, det är väl inga problem, tänkte vi. Detta är ju det nya livet. Träningslivet. Jag ignorerade fullständigt den lilla varningsklockan som ringde långt bak i huvudet. Istället började jag packa handduk, vattenflaska, diverse hygienartiklar med mera. Det var riktigt kul att gå omkring och fixa inför torsdagens träning. Kände mig hurtig och lite Jane Fonda-när-det-begav-sig-aktig. Gick och lade mig i rimlig tid och ställde klockan på 06.45, då jag skulle gå upp och även ringa och väcka Jennifer.
Helt plötsligt börjar mobilen tjuta och pipa. Va? Mitt i natten? Vem ringer nu? Yrvaken greppar jag mobiltelefonen och försöker få upp ögonlocken så pass mycket att jag kan se displayen. Kan för allt i världen inte förstå varför den ringer. Alarm? Men ställde inte jag det på kl 06.45? Vad är klockan? Eeeh, är hon 06.45? Fy fan, detta kan inte vara sant. Jag sätter hellre in en pistol i munnen och trycker av än att jag går upp och tränar nu.
Jag ringer min syster.
Hon: Zzzzzz... Jaaaa?
Jag (i ett käckt tonläge): Jaha, då var klockan kvart i sju. Sugen på att träna? Eller...?
Hon: Jag vill inte.
Jag: Nähä, vill du hellre sova lite till då?
Hon: Mmmm, gör det något? Du vill kanske träna?
Jag: Tja, det är väl okej. Vi tar igen det imorgon. Jag överlever.
Hon: Bra. Nu ska jag sova. Vi hörs senare.
Jag: Sov gott. Hejdå.
Hurra! Hurra! Hurra! Jag lägger mig ner i sängen igen, kryper in i det varma, sköna täcket och njuter av att jag får sova en timme till. Life is good.
Men imorgon bitti så ska vi faktiskt träna. Johodå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar