På promenad

Igår ville jag promenera. Med Jennifer. Hon är inte så jätteglad för att promenera. Hon vill hellre vara hemma och titta på en massa tv-serier. Så jag fick köra det manipulativa trumfkortet, "De döda föräldrarna". Det kan man köra i alla möjliga sammanhang och då kan den andra systern inte säga nej för då blir hon den sämre dottern till de avlidna föräldrarna(både sjukt och konstigt, jag vet). Jag sade att vi kunde väl ta en promenerad till kyrkogården, till graven, och hon var med på idén direkt. Precis som planerat.

Vi gick från henne vid kl 17.30, och lyckade gå vilse någonstans runt Djupadal. Jennifer pratade med sin sambo i mobilen och sade att det inte var helt säkert hon någonsin skulle komma hem igen. Han emottog denna information med ett oroväckande lugn.

Efter att ha irrat runt ett tag skulle Jennifer börja fråga om vägen till kyrkogården. Det visade sig att vi befann oss cirka trettio meter ifrån den. Jag som varit scout och Jennifer strövare. Jävla amatörer.

Det var kolsvart när vi kom fram och inte en endaste gatlykta fanns inne på kyrkogården. Inte en endaste människa heller. Bara Jennifer, jag och en massa gravar. Puh.

Började tänka på alla skräckfilmer jag sett med korkade ungdomar som befinner sig ensamma på nattsvarta kyrkogårdar. Jag utgick ifrån att Jennifer också var lite nervös och bestämde mig för att inte nämna mina tankar högt. Visste att det hade räckt med cirka ett meningsutbyte för att båda två skulle göra i byxan och börja gråta hysteriskt. Vi stapplade längs de kolsvarta grusgångarna, kantade med gravar och gravstenar, för att komma fram till rätt grav. Då öppnar Jennifer sin, söta, lilla mun:

Hon: Tänk om det hoppat fram någon eller något framför oss nu. Fy fan, du.
Jag: Mmm. Skit i det.
Hon: Nä, men allvarligt. Fatta hur rädd man hade blivit.
Jag: Mmm. Kan du sluta?
Hon: Man hade nog fan dött av chocken.
Jag: Släpp det, för helvete. Var tyst nu.
Hon: Okej. Du, vad är det på marken?

Vi stannar tvärt och tittar på något stort mörkt som täcker halva grusgången. Det går inte att urskilja vad det är för att det är så nattsvart ute. I mina tankar är det likdelar, en zombie, äcklig päls från ett monster, ett hål rätt ner till gravarna. Jennifer konstaterar lugnt att det är grankvistar och kliver över dem. Jag är inte helt övertyad, men vill inte tänka mer på vad det kan vara.

Efter Jennifers funderingar om framhoppande varelser och mina fantasier om pipelines direkt ner till gravarna var jag så jävla rädd att det kittlade i magen och varenda hårstrå stod rakt ut från kroppen på mig.

Men i och med att jag är storasyster fick jag spela lugn och samlad. Vill ju inte stressa upp lillasyster Jennifer. Hon var nog den som var närmast en nervkollaps. Eller hur..