Det tar verkligen inte slut!

Parkerade bilen utanför skolan i morse. På parkeringen mötte jag en kvinnlig lärare, Ann, och hälsade artig på henne. Vi började gå tillsammans mot skolbyggnaden.

A: Jag måste bara säga att jag tycker du har en underbar röst.
E: Va?
A: Ja, den är väldigt behaglig.
E: Jaha, eh, tack så mycket (harkel, harkel).

Antar att detta är för att min röst är så mörk. Vet inte om jag ska bli glad eller fortsätta grubbla. Jag kör otippat nog på grubblingen. Något måste ha hänt med min röst den senaste tiden. Två gånger under mina 32 år på jorden har folk kommenterat min röst innan. Nu är det ju varje dag, hela tiden. Nästan i alla fall. Visst, kanske det är väl mysigt och annorlunda att en kvinna pratar som James Earl Jones. Antar jag.

Fast om jag grubblar lite till så är annorlunda = främmande = konstigt = freaky = skrämmande.

Nu tuggar jag på ett kanelknäcke och låtsas att det är äpplepaj.

Det tar aldrig slut

Jag har blivit besatt av min egen röst.

Fick massage härom dagen. Konstaterade då att min röst blir ännu mörkare under en sådan behandling.

Efter en timmes massage lät jag som en skånsk Frank Andersson.

"Hon med mörka" rösten strikes again

Idag var en lärare sjuk och jag fick ordna vikarie. Ringde och ordnade en vikarie strax efter klockan åtta imorse.

Stod precis i personalrummet och skulle ta en kopp kaffe (dagens tredje). Pratade samtidigt med en arbetskamrat. Då kom en blond, snygg kvinna in, gick med bestämda steg bort till mig och sträckte fram hande för att presentera sig.

V: Hej, jag är XX, vikarie för XX.
E: Jaha, hej, Ellinor heter jag. Det var jag som ringde dig.
V: Jo, jag förstod det.
E: Va?
V: Ja, på din röst.
E: ??
V: Jag hörde den här i personalrummet och kände igen den.
E: Jaha (harkel, harkel), oj, där ser man. Vad bra (harkel, harkel).

Nu undrar jag givetvis. Beror detta solklara igenkännande av min röst på att jag har en så extremt, mörk basröst? För att jag presenterar mig i luren som en kvinna, men låter som en man? Vad skulle det annars vara?

Var fan är äpplepajen när man behöver den?

Mrs Darth Vader

För en stund sedan kom två små söta flickelever in på mitt kontor och bad om min hjälp.
De skulle lämna en historiebok till sin lärare, men kunde inte hitta honom. Som den varmhjärtade männsika jag är erbjöd jag mig att ge boken till Ulf, den försvunne läraren.

Efter en stund svischar lärar-Ulf förbi mitt kontor för att hämta boken.

U: Du hade visst en bok som jag skulle ha?
E: Ja, det stämmer. Hur visste du det?
U: Jag mötte tjejerna precis och de sade att det lämnat den till "hon med mörka rösten".
E: Va? Vem?
U: Då visste jag ju direkt att det var du.
E: Va..?
U: Hon med mörka rösten, du, ha ha.
E: Ja, jag har ju varit lite rosslig i halsen på sistone (harkel, harkel).
U: Mm, visst, ha ha. Ha en trevlig helg.
E: (Harkel, harkel) Du med.

Vadå "hon med mörka rösten"? Min röst är väl i normalläge? Går jag omkring och låter som Margareta Krook utan att veta om det? Exakt hur mörk är min röst? För mörk? Tror folk att jag egentligen är en man utklädd till kvinna? Vad är det som händer?

Nej, nu måste jag trösta mig med en bit äpplepaj.

Total lycka

När jag om till jobbet idag stod det tre stora ugnsformar med varm, nybakad äpplepaj i personalrummet. I en stor skål bredvid stod vispad vaniljgrädde.

Jag har nu en rykande kopp nybryggt kaffe och en tallrik äpplepaj med vaniljvisp framför mig.

Det är fredag, det doftar äpplepaj i hela bygget och livet är bara så jävla bra.

Torsk på tv

Min lillasysters tv gick sönder häromdagen. Avled. Lämnade detta jordeliv. Hon beter sig som hennes bästa vän har avlidit. Helsjukt.

Hela hennes tillvaro kretsar kring tv. Hon tittar på allt. Allt. Ofta riktigt skit som till exempel Flavor Flav, en helmysko svart kille som som har hela käften full med guldtänder och en stor klocka i en kedja runt halsen. Men även vuxenprogram som Antikrundan. Plus allt däremellan.

Jag kollar sällan tv-tablån, det går fortare att ringa Jennifer. Hon kan den utantill.

Är helt övertygad om att denna tv-besatthet är genetiskt. Hon kan inte hjälpa det. Vår mormor var nämligen exakt likadan. Hon tog tv-bilagan när den kom en gång i veckan och ringade in allt hon skulle se veckan som följde. Jennifer skulle utan problem kunna göra detsamma. Om hon behövt. Men hon har ju hela tv-guiden i huvudet så varför slösa tid på att markera vad hon ska se i en tidning?

Det är faktiskt riktigt, riktigt rubbat. Har även insett att är det det genetiskt kan även jag sprida detta vidare till mina avkommor. Kul barn att ha.

Tjoho.

Back on track

Sov faktiskt jättegott i natt, trots mitt massiva kaffeintag. Dock drömde jag att en kvinna jagade mig och sköt mig med pistol i huvudet. Men nu i efterhand känns det okej då jag vaknade utvilad.

Idag drack jag bara en kopp kaffe och är nu på väg ur den onda cirkeln. En dag i taget.

Hade för övrigt min första officiella dag som skolsekreterare idag. Min företrädare har blivit mammaledig och nu ska jag vara spindeln i nätet på denna högstadieskola.

Har noterat att om jag spelar att jag kan allt så tror folk (lärare och elever) på detta. Skitbra. (Efter detta vikariat funderar jag starkt på att omskola mig till skådespelerska.)

Nu är det dags att sova och jag hoppas att jag sover bra. Trots att det finns en risk att jag även denna natt blir mördad i sömnen. Men ärligt talat, vem bryr sig?

Natti, natti.

Den onda cirkeln

Det hela började med att jag blev förkyld för ett par veckor sedan. I denna förkylning ingick en hosta. Som blev en torrhosta, en riktigt, jävla störig rethosta. Jag hostade mig igenom nätterna och sov bara ett par timmar. För att piggna till och vara alert på mitt nya jobb började jag med en ny ovana. Jag började dricka kaffe på morgnarna.

Efter ett par dagar drack jag även en kaffe efter lunch. Före lunch. Vid tre-tiden. Och vid tio-tiden. Klockan elva. Klockan två. Kaffe, kaffe, kaffe. My new best friend.

Kontentan är att nu kan jag inte sova på grund av koffeinet. Därför är jag lika trött på dagarna och hinkar till följd av detta i mig ännu mer kaffe.

Snart kommer jag antagligen erhålla sömntabletter för att kunna sova nätterna igenom. Sedan blir jag troligtvis trött och seg dagtid grund av sömntabletterna och tar då koffeintabletter för att piggna till.

När det är läggdags kommer jag vara pigg, pigg, pigg på grund av koffeintabletterna. Men det gör ju inget, för då kan jag ju alltid ta ett par sömntabletter.

Kanske dags att skära ner på kaffet från och med imorgon?

Missbruk

För ett par sedan kom jag på något sätt över ett dataspel, Sims (tror det var Pauls, min dåvarande sambo, dotters spel). Detta spel satte jag in i datorn och började spela. Sedan slutade jag inte. Så fort jag fick en chans spelade jag Sims.

I början tyckte nog människor i min närhet tyckte bara att det var kul att Ellen hade hittat något hon tycket var så roligt. Jag spelade på dagtid (studerade och var ledig vissa dagar), kvällstid, nattetid, ja, och så fort jag fick en möjlighet. Istället för att ta ett glas vin med "vanliga" vänner tog jag nu ett glas vin med mina nya vänner, Simmarna. Om mina "vanliga" vänner ringde blev jag nästan irriterad för att jag var tvungen att avbryta spelet.

Flera kvällar satt jag i soffan med min dåvarande sambo, kollade tv, log och betedde mig så som sig bör. I själva verket höll jag på att bli tokig, jag sneglade på klockan tusen gånger och undrade när fan han skulle gå och lägga sig. Jag som tidigare blivit jättebesviken när han ville lägga sig. Nu jublade jag av lycka inombords varje gång han gäspade och därmed var ett steg närmre sänggåendet. Hade jag haft tillgång till tunga läkemedel hade jag troligvis gladeligen drogat honom.

Detta Sims-missbruk slutade tvärt när datorn fick något virus och inte kunde användas. Min epok med Sims var över.

Trodde jag.

Fram tills i lördags då var jag på ICA Maxi och skulle handla frukost. Där sålde de ut diverse spel. Bland annat Sims-spel till Playstation. Jag kände igen mina Sim-kompisar på spelets omslag och kom ihåg hur kul vi haft det förr. Bestämde mig för att inhandla ett styck spel. Det hade ju varit kul att prova det på Playstation istället för datorn. Inte för att jag skulle göra det nu, men kanske någon gång i framtiden, när jag hade tid. Eller hur..

Tre kvart senare, kl 10.00 på förmiddagen, satte jag igång spelet.

Sdean var det i gång. Spelade detta starkt beroendeframkallande spel, med avbrott för lunch, fram till kl 18.30. Anledningen till att jag avbröt spelet var endast för att jag skulle ut och äta middag med några vänner. Då hade jag ställt alarmet på min mobil på kl 18.00 och snoozat tre gånger.

Körde sedan en repris på söndagen. Spelade alltså Sims hela dagen.

Nu vill jag hem och spela Sims. Håkan och jag skulle egentligen promenera efter jobbet, men jag försöker ta mig ur det med alla medel.

Tänk....en helkväll med tända ljus. ett glas vin och mina Sims-kompisar, Stefanie, Fanny, Torin, Ossian och Tommy.

Jag vill, jag vill, jag vill.

Kör mer och snacka mindre

Denna eftermiddag var jag på väg hem från jobbet. I en lånad Toyota Corolla. På sluttampen av min färd på motorvägen såg jag Peter i sin bil snett framför mig. Min alldeles egen kompis, Peter! Jippi!

Jag gjorde givetvis allt för att köra upp bredvid honom, men misslyckades på grund av den sega rusningstrafiken. Nevermind, tänkte jag, detta fixar jag. Glad som en speleman slet jag upp mobilen ur fickan för att ringa honom. Upptaget. Skit i det, tänkte jag. Vi skulle ju ändå köra samma väg genom hela stan, jag skulle ju såklart hinna i fatt honom.

Efter trehundra meter låg jag äntligen i vänsterfilen, precis bredvid honom. Saktade in och körde exakt, på millimetern, parallellt med hans bil. Jag stirrade, vinkade, hoppade upp och ner i sätet och fäktade frenetiskt med högerarmen. Peter reagerade inte. Dumma, dumma Peter.

Efter ytterligare en liten stund låg vi utanför polishuset och körde. Jag insåg att om jag tutade skulle han garanterat reagera. Jag kunde ju trots vara farbror Trafikpolis. Jag tutade. Han sneglade lite, lite, pyttelite åt mitt håll, men detta resulterade inte i någon reaktion. Jävla trafik-primadonna.

Hela tiden ringde jag honom som besatt. Upptaget.

Jag låg i filen bredvid honom genom hela stan. Blockerade honom när han skulle in i min fil. Han blev förbannad, gasade och svängde in tvärt framför mig.

Jag ringde honom för hundrade gången och äntligen svarade han. Jag förklarade hyseriskt att jag försökt påkalla hans uppmärksamhet och undrade vad fan han sysslade med. Förvånande nog var han väl medveten om att han haft en jävligt störig bilförare i en vit Toyota bredvid sig. En dum, jävla idiotbilförare som tutat, blängt på honom och betett sig allmänt störigt.

Tulleliten-tullelu.

Ett tips till dig, min käre Peter, från en förbannad vän och frustrerad medtrafikant:

Please...

....don´t talk and drive.

Fröken Skolsekreterare

Nu har jag kommit hem efter min första dag på mitt nya jobb. Jag är helt slut. Har hälsat på så många nya människor och fått så mycket information att jag är helt snurrig. Men det gick bra.

När jag skulle köra hem var hjärnan troligtvis överhettad och stängde av sig. På grund av detta körde jag vilse. Skulle köra från Södra Sandby till Malmö och hamnade i mitt Lund. Puh. Snöade gjorde det också. Puh igen.

Nu ska jag ta ett glas vin, titta på en film och bara låta min stackars hjärna vila. Imorgon är det dags igen. Men kul är det.

Mot nya äventyr

Klockan är sju på morgonen och jag ska strax köra iväg till mitt nya jobb. Första dagen. Är lite pirrig. Har sovit skitdåligt. Givetvis.

Fick även reda på att flera i min omgivning fått Vinterkräksjukan och inbillar mig nu att jag också har blivit smittad. Har blivit kraftigt hypokondrisk på grund av detta. Är till exempel inte ett dugg sugen på frukost och ser detta som ett tecken på att jag snart kommer bli illamående och kräkas. Vi får väl se.

Ja, ja, nu ska jag borsta tänderna och bege mig.

Pirr, pirr.

Happy new year

Så var det år 2008. Ett nytt, spännande år ligger framför mig. Om en vecka börjar jag på mitt vikariat som skolsekreterare. Spännande.

Nyårsfesten blev lugn och utan dispyter, hångel, fylla och bråk. Vi började klockan sju och vid tretiden på natten föreslog jag att vi skulle runda av. De andra tittade på mig som om jag var fullständigt galen. Vi hade då festat i åtta timmar. En hel arbetsdag.

Jennifer och Ulf föreslog efterfest hos dem, men insåg snart att det var nog ingen bra idé. Vi är ju trots allt inte tjugo längre.

Idag är alla trötta och bakfyllehungriga. Så det nya året börjar med mat från Burger King. Som alla andra år. Men det är ju trots allt nyårsdagan så det är ju okej (ytterligare en mycket passande ursäkt från en individ utan karaktär).

Imorgon börjar jag med "de andra bullarna". Jennifer och jag ska köpa träningskort.

Igen.