Kör mer och snacka mindre

Denna eftermiddag var jag på väg hem från jobbet. I en lånad Toyota Corolla. På sluttampen av min färd på motorvägen såg jag Peter i sin bil snett framför mig. Min alldeles egen kompis, Peter! Jippi!

Jag gjorde givetvis allt för att köra upp bredvid honom, men misslyckades på grund av den sega rusningstrafiken. Nevermind, tänkte jag, detta fixar jag. Glad som en speleman slet jag upp mobilen ur fickan för att ringa honom. Upptaget. Skit i det, tänkte jag. Vi skulle ju ändå köra samma väg genom hela stan, jag skulle ju såklart hinna i fatt honom.

Efter trehundra meter låg jag äntligen i vänsterfilen, precis bredvid honom. Saktade in och körde exakt, på millimetern, parallellt med hans bil. Jag stirrade, vinkade, hoppade upp och ner i sätet och fäktade frenetiskt med högerarmen. Peter reagerade inte. Dumma, dumma Peter.

Efter ytterligare en liten stund låg vi utanför polishuset och körde. Jag insåg att om jag tutade skulle han garanterat reagera. Jag kunde ju trots vara farbror Trafikpolis. Jag tutade. Han sneglade lite, lite, pyttelite åt mitt håll, men detta resulterade inte i någon reaktion. Jävla trafik-primadonna.

Hela tiden ringde jag honom som besatt. Upptaget.

Jag låg i filen bredvid honom genom hela stan. Blockerade honom när han skulle in i min fil. Han blev förbannad, gasade och svängde in tvärt framför mig.

Jag ringde honom för hundrade gången och äntligen svarade han. Jag förklarade hyseriskt att jag försökt påkalla hans uppmärksamhet och undrade vad fan han sysslade med. Förvånande nog var han väl medveten om att han haft en jävligt störig bilförare i en vit Toyota bredvid sig. En dum, jävla idiotbilförare som tutat, blängt på honom och betett sig allmänt störigt.

Tulleliten-tullelu.

Ett tips till dig, min käre Peter, från en förbannad vän och frustrerad medtrafikant:

Please...

....don´t talk and drive.