För en stund sedan kom två små söta flickelever in på mitt kontor och bad om min hjälp.
De skulle lämna en historiebok till sin lärare, men kunde inte hitta honom. Som den varmhjärtade männsika jag är erbjöd jag mig att ge boken till Ulf, den försvunne läraren.
Efter en stund svischar lärar-Ulf förbi mitt kontor för att hämta boken.
U: Du hade visst en bok som jag skulle ha?
E: Ja, det stämmer. Hur visste du det?
U: Jag mötte tjejerna precis och de sade att det lämnat den till "hon med mörka rösten".
E: Va? Vem?
U: Då visste jag ju direkt att det var du.
E: Va..?
U: Hon med mörka rösten, du, ha ha.
E: Ja, jag har ju varit lite rosslig i halsen på sistone (harkel, harkel).
U: Mm, visst, ha ha. Ha en trevlig helg.
E: (Harkel, harkel) Du med.
Vadå "hon med mörka rösten"? Min röst är väl i normalläge? Går jag omkring och låter som Margareta Krook utan att veta om det? Exakt hur mörk är min röst? För mörk? Tror folk att jag egentligen är en man utklädd till kvinna? Vad är det som händer?
Nej, nu måste jag trösta mig med en bit äpplepaj.
1 kommentar:
Haha. Önskar jag kunde säga något uppmuntrande men jag har ju aldrig hört din röst... :(
Skicka en kommentar