Att fika

Fika är en social institution i Sverige. Det innebär att man tar en paus från en aktivitet för att dricka kaffe (ibland annan dryck) med vänner, familj eller bekanta. Denna tradition av en kaffepaus med något tilltugg är centralt i svensk kultur, med svenskar som en av världens främsta kaffekonsumenter.
En fika kan genomföras på ett kafé eller konditori, på arbetsplatsen, utomhus eller hemma. Traditionellt implicerar ordet intag av kaffe, men te är också vanligt, och barn dricker normalt saft, mjölk, eller liknande. Normalt finns tilltugg i form av kaffebröd eller smörgås med i situationen. Många svenska arbetsplatser har institutionaliserat för- och eftermiddagskaffe, och fikapausen är inte enbart en paus från arbetet, utan även ett informellt mötesforum.(www.wikipedia.se)

Jag är inte så glad för att fika. Har aldrig varit en fika-person. Jag äter om jag är hungrig eller sugen, men har aldrig greppat fika-grejen. Sätter mig aldrig på ett café för att dricka kaffa och äta kaka.

När jag bodde i Höör skulle man fika hela tiden. Jag åkte sällan hem till andra och fikade, men ibland blev man medsläpad på en fikatripp med sambon och då var det bara att hänga på.

Fikatripp innebär att man åker omkring och spontanbesöker folk man känner. Detta utförs gärna på helgerna. Folk sätter sig i bilen på förmiddagen och kör runt till olika vänner, bekanta och släktingar och fikar. Kaffe och kaffebröd får den som blir våldgästad stå för. Vissa dagar kunde man ha fem-sex besök av olika individer, par och familjer som ville fika. Kaffekokaren stod på konstant.

Det spelade ingen roll vad man gjorde när fikabesökarna kom. Man kanske låg och solade i trädgården och läste en bok, skrev jobbansökningar vid datorn på ovanvåningen, var bakfull (full) efter att ha varit ute och festat och kommit hem några timmar tidigare, var mitt uppe i en sexakt eller i ett storgräl med sambon. Det spelade som sagt ingen roll. Det var bara att avbryta och börja servera kaffe.

Visst är det trevligt att folk umgås och har trevligt. Absolut. Men man kan i alla fall ringa innan man kommer. Avskyr när det ringer på dörren och jag inte har en aning om vem det är. Jag hatar spontanbesök. Känner mig alltid tagen på bar gärning. Oavsett vad jag gör. Visst, det är säkert mig det är fel på.

För min del umgås jag hellre på kvällen över en bit mat, ett gott vin, tända ljus och mysig musik i bakgrunden.