Lagen om livets jävlighet

Hämtade ut en splitterny mobiltelefon igår. Så jävla underbart. Jag var glad som en speleman. Sony Ericsson hade inte kunnat lokalisera felet på den jag lämnat in och efter sex veckor gav de upp och beslöt sig för att skicka en ny. Inte mig emot.

Superglad i hågen hämtade jag min splajs nya telefon, började navigera tillhöger och vänster, upp och ner och njöt till fullo. Till min stora besvikelse noterade jag efter ett par timmar att jag inte kunde zooma ut bilder med kameran, ej heller sänka volymen när jag talade i telefon. Den knappen fungerade inte.

Helt jävla otroligt.Vad är det med mig och mobiltelefoner?

Utöver det faktum att samtliga mobiltelefoner jag haft i min ägo tillintetgorts har jag insett en annan sak. En mycket mer allvarlig. Faktum är att på sistone har jag blivit tankspridd och förvirrad. Är helt övertygad om att detta beror på att jag fått en hjärntumör på grund av mitt mobilpratande. Jag trycker luren mer eller mindre mot vänster öra konstant. Livsfarligt.

Har mina föräldrars gamla, trygga Dialog-telefon från Televerket i källaren. Funderar allvarligt på koppla in den. Det kommer kännas mycket tryggare.