Hon hade inte läst bloggen själv, men hennes chef hade kallat henne kaninplågare när hon kom till jobbet. Till min stora lycka.
Hon ringde mig och var först taskig och sade att jag var dum som skrev om kaninepisoden på bloggen. Hon hotade även med att ta tillbaka tröjan hon gett mig. Sedan lugnade hon sig och mumlade någonting om biologi och sade att hon skulle ringa om en stund igen. Byte av krigsstrategi, utan tvekan.
Mycket riktigt. Efter cirka tio minuter ringde hon och förklarade lugnt och sansat (mycket obehagligt) att om jag nu tvunget måste veta den verkliga anledningen till att hon släppte den döda vädurskaninen i golvet skulle hon berätta denna. "Ja tack, gör gärna det", svarade jag.
Anledningen var att hon och hennes vänner var så väldigt intresserade av biologi och vad som händer med ett djur när detta dött. Det hela handlade alltså om ett vetenskapligt experiment.
Jag fnös, hånskrattade, och sade att det var skitsnack. Ifrågasatte sedan varför i helvete de hade stått och skrattat. Jennifer svarade lugnt och kontrollerat (fortfarande obehagligt) att de helt enkelt tyckte att biologi var väldigt roligt. Och när något är roligt, då skrattar man ju. Eller hur, Ellen?
Touché.
Jennifer 1 - 0.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar