Ville Vädur

Idag skulle Ville Vädur fyllt år. Ville Vädur var en dvärg-vädurskanin som jag fick i tio-årsåldern. Han var jättegullig med sina hängande, stora öron. Denna vädurskanin var mycket älskad. På somrarna när vi var i sommarhuset i Beddingestrand, hade vi honom kopplad till en lång tvättlina i trädgården och där sprang han omkring, åt lite gräs och var lycklig. Han var en duktig kanin och kom till och med när man kallade på honom.

En kväll blev Ville Vädur slö och ville inte äta, hoppa eller göra någonting. Vi försökte allt, men morgonen efter var han i himlen. Kroppen var kvar på burgolvet. Detta var ju en katastrof. Jag gick i sjuan då och minns att efter lunchen i skolan satt jag och grät i omklädningsrummet till gymnastiksalen.

Pappa, som var emot allt vad husdjur hette, fick som vanligt ta fatt i problemet. Denna gången "Problemet med den avlidna dvärg-värdurskaninen och den dryga, ledsna tonårsdottern".
Då jag var tretton år och i en minst sagt känslig och hormonstinn ålder valde han att tillmötesgå mina krav när det gällde begravningen. Ville Vädur skulle begravas i trädgården i Beddingestrand. Alltså, efter jobb och skola skulle pappa och jag köra dit med Ville Vädur.

Efter skolan gick jag hem, satte nyckeln i ytterdörren och öppnade. Konstiga, obekanta ljud kom inifrån lägenheten. En dov duns, sedan fnitter, tyst en stund, dov duns, fnitter, tyst, duns, fnitter. Märkligt. Mycket märkligt. Jag smög in och tassade mot matsalen där dunsarna och fnittret kom ifrån. Väl framme såg jag min då tioåriga syster och två av hennes tjejkompisar stå vid den avlidne Ville Vädurs bur.

Min syster höll i den döda (numera likstela) kaninen. Med ett djävulskt flin på läpparna släppte hon kaninen rätt ner i golvet. Duns. Vänninorna (och Jennifer) skrattade hysteriskt. Detta upprepades en gång till innan jag reagerade på vad i helvete som pågick. Jag rusade in, slet till mig kaninen och vrålade något om att min syster var sjuk i huvudet och att det fanns sätt att skaffa sig kompisar på, men detta inte var ett av dem etc etc. Varken hon eller väninnorna verkade inte fatta vad mitt problem var. De bara stod och glodde på mig som tre fågelholkar.

Sedan kom pappa och vi körde ner till Beddingestrand och genomförde begravningsritualen.

Jag konstaterar här och nu, när jag skriver detta, att jag än idag inte förstår hur Jennifer tänkte. Vad pågick i hennes sjuka, lilla hjärna?

"Okej, Ville Vädur har dött, Ellen är skitledsen, han ligger i buren, jag har två supermesiga tjejkompisar med mig hem, jag är själv supermesig, men om jag tar den döda kaninen och släpper den i golvet så kanske jag blir tuffare och coolare och då får jag nya, tuffare kompisar, aha, kaninen är likstel, perfekt, bättre duns-ljud mot parketten, lysande."

Jag måste fan snacka med Jennifer idag och reda ut detta.