Glad på riktigt. Vill styra upp en folkfest bara för att fira detta. Karneval. Utlysa helgdag.
Jag hatar Magnus Uggla. Det har inte alltid varit så. Fram tills för ca sju-åtta år sedan gillade jag honom inte, men jag hade inget emot honom heller. Jag var med andra ord ganska likgiltig inför Magnus Uggla.
Min dåvarande sambo, Ronne, i Höör var däremot allt annat än likgiltig. Allt som Magnus Uggla gjorde var "coolt" och "häftigt". Det spelades Magnus Uggla i vardagsrummet, köket, badrummet, bilen, båten, you name it, Uggla var bakgrundsmusik vad man än gjorde.
En helg skulle jag gå ut och festa med min syster och några andra på Slagthuset i Malmö. Kvällen fortlöpte. Musik, skratt, drinkar och cigaretter. Kvällen kunde inte bli bättre.
"Kolla där! Martin Dahlin!" sade min syster uppphetsat och pekade på någon i folkmängden.
Vips hade Jennifer trollat fram en kamera och gick fram till Martin Dahlin. De pratade, de log, de poserade tillsammans, kameran sade klick, klick, klick och alla var nöjda och glada. Speciellt Jennifer.
Det tog inte många sekunder innan jag noterade att en kille som var sjukt lik Magnus Uggla stod en bit bort. Det var som fan. Ronnes stora idol. Ronnes husgud. Det hade nog varit retfullt för Ronne om jag hade gett honom en bild föreställande herr Uggla och mig själv.
Jag som inte ens gillade Uggla. He, he, he.
Och vips hade jag trollat fram samma kamera och gick med ett leende på läpparna fram till Magnus Uggla. Han stod och pratade med en blond tjej(Linda Rosing-typen).
"Ursäkta mig?" sade jag, fortfarande leende.
Ingen reaktion. Hörde han mig inte? Jag stod ju två decimeter ifrån honom, 184 centimeter lång och tilltalade honom. Äsch, han hörde mig nog ändå inte. Eller?
"Ursäkta mig?" mitt leende började känns lite krampaktigt.
Samma. Ingen reaktion. Konstigt. Började känna lite obehag. Ignorerar han mig? Vad fan gör man då? Rycker på axlarna och går? Detta blev ju jättekonstigt.
Han skulle ju vara som folkets man - Martin Dahlin. Okej, en gång till.
"Ursäkta mig, det är inte meningen att..." Här avbröt Magnus Uggla mig.
" Duuuu, serru inte att ja står å snackar?! Låt mej förr helvette va ifre´!"
Tjolahoppsansa. Jag log och backade därifrån. Kände mig som en jävla stalker. En Magnus Uggla-stalker. Det stod plötsligt väldigt klart för mig vad uttrycket "hit rock bottom" innebar.
När jag kom hem till Höör klippte jag ut en bild på Ugglas huvud ur en tidning och fäste den på undersidan av toalettlocket så om folk ville pissa på Uggla var det fritt fram.
Har aldrig velat ha en penis så mycklet i hela mitt liv.
Det tråkiga är att jag var ju faktiskt från början helt likgiltig inför Magnus Uggla.
Men inte nu längre.
Nu är hatar jag honom. Passionerat.
Feel free to take a piss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar