Har suttit i telefon större delen av eftermiddagen/kvällen och pratat i telefon med diverse vänner om relationer. Eller rättare sagt - problem i relationer. Som så många gånger tidigare har jag fått min egen teori bekräftad.
Min uppfattning och erfarenhet är att i en relation, hur ny eller gammal den än må vara, är det är alltid någon som älskar mer och vill mer än den andre.
Med detta menar jag att den ena kanske vill ha bekräftat att det finns en gemensam framtid, känner sig osäker i relationen, är lite mer svartsjuk och vill ha mer uppmärksamhet.
Den andre i sin tur undrar varför man inte bara kan slappna av och ta dagen som den kommer, känner sig ganska säker i relationen(men kanske osäker på sina känslor för den andre) och tycker att det är lite drygt med en massa tugg om framtida, gemensamma planer.
Jag har haft killar som varit upp över öronen förälskade i mig och de har på alla möjliga sätt deklarerat sin kärlek och längtan till mig. Själv har jag inte inte alls varit i närheten av att känna så.
De har skickat blommor, bjudit mig på middagar, skrivit dikter och till och med tagit ut mig på turer med häst och vagn, men likförbannat har jag inte tyckt om dem mer för det.
Givetvis har jag uppskattat detta och fått en nyvunnen respekt för en människa som anstränger sig så mycket för mig, jag är definitivt inte känslokall, men jag har inte blivit kär i någon tack vare detta. Min uppfattning är att kemin har helt enkelt inte varit där.
Sedan har jag själv varit den som vänder mig ut och in för att få en killes kärlek.
Passat upp, varit till lags, köpt spontana presenter, skrattat åt hans dåliga skämt, betett mig som att jag älskar fotboll, fejkat orgasmer och sedan berömt honom för hur bra han är i sängen, planerat mysiga middagar med tända ljus, inte burit trosor, gullat med hans familj(trots att de varit hur dryga som helst) och gjort allt för att han ska inse hur perfekt och underbar jag är.
Planen har ju alltid varit att han efter mina ansträngningar ska falla som en fura för mig. Men icke. Mina ansträngningar har faktiskt inte spelat någon större roll i det långa loppet.
Min utopi är att träffa en man där både han och jag vill lika mycket, känner lika mycket, skrattar tillsammans, har en kemi som gör att vi bara vill röra vid varandra hela tiden. Att hitta mannen som frågar om hur min min dag har varit, håller om mig på natten, vill ligga nära i soffan och titta på film, kliar mig på ryggen, är manlig och som kanske till och med överraskar mig på ett eller annat sätt.
Men som sagt, detta är en utopi.
Det kanske är jag som kräver för mycket och inte nöjer mig med det jag har haft? Kanske har jag läst för många kärleksromaner i tonåren?
Men det finns kanske också en liten, liten chans att det existerar på riktigt. Om så är fallet hoppas jag innerligt, innerligt att jag får förmånen att uppleva det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar