Jag trodde länge att jag kunde sjunga. Att jag helt enkelt hade en fantastisk sångröst som bara väntade på att bli upptäckt. Sjöng ofta och högt i min ensamhet.
Vid ett tillfälle för flera år sedan kom Lisa Nilsson ut med en singel, "Himlen runt hörnet", och jag inhandlade denna.
Bodde vid denna tidpunkt i en enrumslägenhet och min vän Peter bodde i trappuppgången bredvid. Resultatet av detta var att vi brukade hedra varandra med spontana besök i tid och otid.
En kväll när Peter var på väg hem tänkte han sticka in om mig och säga hej. Han gick in genom porten till huset och skulle precis ringa på min ytterdörr när han hörde något han inte kunde placera. Han stod kvar utanför dörren och insåg ganska snabbt, till sin stora fasa, att det var Ellen som gick loss fullständigt till Lisa Nilssons nya låt.
Det var tydligen så pinsamt dåligt att han stod kvar, fullständigt paralyserad och mållös av skräck, utanför min dörr och visste inte vad fan han skulle ta sig till. Han skämdes kraftigt på min bekostnad, ångrade att han överhuvudtaget fattade beslutet att hälsa på mig, och ville bara gå ut genom porten och gå hem.
Men han grupperade om, ringde på dörren som jag i min tur öppnade, rosig om kinderna, nysjungen och glad.
Och möjligen lite andfådd av min kraftfulla aria några sekunder tidigare. Peter frågade hur det stod till och jag svarade glatt att allt var bra och att han var välkommen in. Jag hade ju ingen aning om att han stått utanför och lyssnat på mitt sjungande i flera minuter.
Minns än idag att han var ovanligt spak och undvek att titta mig rakt i ögonen.
Hela besöket kändes konstigt och till slut lade han korten på bordet och berättade med låg, kontrollerad och plågad röst att han hört mig sjunga. Hans råd till mig var att borde nog ta det lugnt då fastigheten hade tunna dörrar och att risken var överhängande att även övriga grannar skulle kunna reagera negativt på min sång.
Negativt? Inte en chans.
Jag skrattade överlägset, som de stora sångstjärnorna hade gjort, skakade på huvudet och tänkte att den svenska avundsjukan verkligen har en tendens "to work in mysterious ways".
Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar