Postcenter

Skulle iväg med bilen till lackverkstaden och blev på vägen uppringd av företaget(Paul) som sade att jag var tvungen att vända bilen och köra till Postcenter(?) och möta upp en budkille där.

Budkillen hade tydligen en skåpbil full med kataloger från företaget och jag skulle fixa med leveranspapper etc på detta Postcenter. I och med att jag är känd för att vara en glad, medgörlig tjej som aldrig ifrågasätter eller tjafsar emot vände jag bilen och satte kurs mot Åmålsgatan(visste inte ens att den gatan fanns).

När jag kom fram stod det utanför Postcenter en styck förvirrad, turkisk budkille och pratade med en styck posttant. Jag klev med bestämda steg emellan och frågade om det handlade om Servicetrycks kataloger. Båda tystnade och tittade på mig som om jag var riktigt dum i huvudet. Började till och med för en sekund ifrågasätta detta faktum själv.

Killen ryckte på axlarna och började fäkta sydländskt med armarna samtidigt som han förklarade att han inte hade en jävla aning om vad han hade på flaket i skåpbilen. Posttanten granskade mig noggrant från topp till tå, beslutade sig tydligen för att tycka om mig lite, vände på klacken och gick in genom postdörren för att sekunden senare komma ut med papper.
Jodå, det var katalogerna från Servicetryck.
Jag frågade om jag skulle skriva på något papper innan jag stack igen. Då förklarade posttanten att det behövdes inte, allt fanns redan i min dator(??).

Sedan frågade hon hur många blåa plastlådor jag uppskattade att jag skulle behöva. Blåa plastlådor? Jag behövde inga blåa plastlådor. Hade kärringen rökt på? Det hade hon kanske, det förtäljer inte historien, hon informerade mig i alla fall om det underbara faktum att katalogerna skulle packas om. Av hennes blick att döma var det min uppgift att utföra och jag gjorde nog bäst i att inte ifrågasätta detta. Jag hade ingen aning om hur många kataloger det var, men vi snackade ett skåpbilsflak fullt. Fan, fan, fan. Helvete, helvete, helvete.

Jag tittade på den turkiske budkillen som än en gång ryckte på axlarna och började fäkta med sina armar och förklarade att han har aldrig gjort detta innan så han hade ingen aning om vad som hände. Postkärringen frågade mig igen hur många blåa plastlådor jag behövde och jag förklarade att jag inte hade en susning om hur många kataloger det var, hur stora de blåa plastlådorna hon tjatade om var och än mindre hur många jag behövde. Budkillen lyckades få ur sin ordet "måååånga". Tanten granskade honom kristiskt, vände på klacken och gick in för att hämta måååånga blåa plastlådor.

Sedan stod den turkiske budkillen och jag tillsammans och packade om kataloger i sisådär tjugo minuter. Under tystnad. Avslappnat. Jävligt avslappnat.